cree skriver om Cure och lurar iväg mig till You Tube för att kolla in ”Close to me”-videon.
Och sen hittar jag den låt, som tillsammans med ”Just like heaven” (för att inte tala om den akustiska versionen) och ”Disintegration” (skramlig liveversion), är mina ”aldrig-tröttnar-på”-låt:
Jag har alltid hållit hela skivan ”Disintegration” som en av Cures bästa eftersom den för mig är en skiva – fr a POM och D – som liksom kramar om hjärtat med all svärta. Robert har aldrig skrivit så svarta texter och skrivit så mörk musik. Det är olidligt smärtsamt vackert.
Och jo – Robert Smith var under senare delen av åttiotalet och en bit in på nittiotalet min absoluta stilikon :). Och Siouxsie den kvinna jag alltid tyckt varit snyggast (kolla ringarna).
Nu är det inte så mycket med det
Andra bloggar om: The Cure, Robert Smith, Disintegration, Pictures of me, musik