Ad-ventus (har inget med reklam att göra)

En hel del bloggare har skrivit om första advent. Och ett antal meddelar ett besök i kyrkan. Bästa rapporten gör självklart Karolina. Ida verkar skippa Domkyrkan och satsa på Erik istället. Polly har handlat julklapp. SMÄM har dragit sig i sängen. Ajja visar att kärlek fasen är starkare än traditionsaversion. Och Anna Brandman fick lov att åka hem från sin älskade medan Bert inte sett en kotte (ey, kunde inte motstå det skämtet!). Studiomannen är i Göteborg och gästar Trulsas hotell – det vet jag genom sms.

Själv har jag rensat ut hela vardagsrummet och skapat ett tillfälligt sådant i matrummet. Imorgon kommer tapeter och tak, och vi känner oss jävligt lyxiga och visa att inte gett oss på att göra det själva. Jag hatar det liksom. Lite fikagäster, lite jobb, och dagen har gått sin gilla gång liksom.

En liten fin påminnelse om varför jag själv inte längre går i kyrkan och inte längre känner någon som helst samhörighet med min gamla arbetsgivare fick jag i kvällens Nyheterna där man gjorde någon sjukt svag koppling mellan ett förmodat stopp av medlemsflykten från Svenska kyrkan och de webbtjänster som Svenska kyrkan startat.

Det står än en gång klart för mig att det inte är lönt att vara pionjär i en hierarkisk organisation. “Webbprästen” A-C Bosbach (felstavat i TV – jag vet eftersom jag känt henne) uttalade sig lite flytande om att det kommer in många frågor från webben. Och jag satt och gnisslade tänder över att man nu helt enkelt tagit upp det som jag och några till skapade, jobbade ideellt med och till slut släppte på grund av att vi aldrig fick någon som helst uppskattning.

Så dags för lite skryt:

  • jag och min handledare hade Sveriges första IT-konfirmander 96-97
  • jag var Svenska kyrkans ungas första präst på webben mellan 98-01
  • jag och Garlöv, Larsa och Hansson hade långtgående planer på gudstjänster via nätet redan 99. Men fick klara indicier på att det var något som Svenska kyrkan inte var intresserade av. För se – sånt ska upplevas live.
  • jag startade och drev den första svenska mailinglistan för präster
  • jag tillhörde den lilla skara som var mest aktiv på Spira – det som sedan blev det urusla Kyrknätet eftersom ingen jävel lyssnade på mig, Löhnn eller andra som insåg att forumdelen måste vara enkel och att allt måste finnas på samma ställe – i samma program. Nejdå. Microsoft Exchange. Vilket innebar att allt liksom dog innan det ens fick en chans.
  • jag tillhörde referenspersonerna när Bibelsajten startade

och nu har jag säkert glömt en hel hop med grejer. Och inget – tillåt mig att upprepa detta – inget av detta fick jag någonsin betalt, nedsättning i tid i mitt normala arbete (IT-konfirmanderna hade jag innan jag vigdes) eller ens ett positivt bemötande från personer i ledande ställning i “moderkyrkan” (inom Svenska kyrkans unga var det självklart annat ljud i skällan). Nu skördar de enkelt det som vi sådde. Det som vi fick kämpa för – mot ren aversion om att kyrkan inte har på internet att göra, motstånd från avundsjuka präster som inte klarade av tekniken och ett allmänt “det-här-har-vi-aldrig-gjort-förut-så-det-är-nog-inte-bra”. Få av oss är idag kvar inom “hägnet” också.

Vi fick inte plats. Taket är för lågt i Svenska kyrkan.

Rent PR-mässigt har kyrkan varit en ständig källa till nya exempel på hur man inte ska göra. Den senaste nyheten (förutom den här extremt märkliga vinkeln om att kyrkans internetnärvaro skulle minska medlemsflykten) är att man satsar på kollekt via kreditkort. Visserligen något vissa av oss föreslog i samband med Cash-korten men ändå: är det det enda värde som Svenska kyrkan har att komma med i dagens läge? Att man installerar elektroniska kollekthåvar?

En grundläggande PR-sanning är att alltid se till att kommunicera sina kärnvärden i samband med alla nyheter. Vad säger det här om kyrkan?

Nej, kära gamla kollegor som läser här. Ni är personer som jag önskar allt gott. Men jag kommer inte tillbaka. Det är något som står mer och mer klart för mig. Det är mer lag än evangelium. Jag hade förresten en dröm häromnatten som var mycket klargörande:

Jag var i sakristian, faktiskt måste det ha varit i Köpings kyrka. Av någon anledning var det tänkt att jag faktiskt skulle vara med och celebrera nattvarden tillsammans med den präst som var en av de viktiga personerna i mitt val att följa kallet. Jag skulle klä mig i liturgiska kläder – alba eftersom jag inte hade någon skjorta – men efter att jag fått på mig allt utom stola så förklarade hon som är kyrkoherde här i stan att det inte gick för sig. För jag hade en röd skjorta på mig, och det gick inte an. Och hon försökte hitta något annat jag kunde ha istället – men allt var i barnstorlek. Det var i princip sparkdräkter som erbjöds mig.

När jag vaknade så sa jag till mig själv: “den drömmen var inte speciellt svår att tolka”. Och självklart finns det ett antal andra lager i drömmen, relationer som svikits men på ett rent symboliskt plan är det rätt solklart. Det finns inte plats för en sån som jag. Det är för trångt – det är för smått.

Sen är det ju också det här med att jag inte tror längre…

Andra bloggar om: , , , ,