Winner in the art of throwing bricks in the greenhouse: Linda Skugge.

Alltså. Jag fattar inte att en person som fru Skugge faktiskt inte tänker i konsekvens och någon sorts logisk ordning. För ni kommer ihåg hennes dissning av Astrid Trotzig? Som mynnade ut i att Skugge ansåg att författare som behöver bidrag borde skämmas. Det hon inte berättade var att hon själv får bidrag från Författarfonden – tusen spänn mer än Astrid Trotzig. 91 lök.

Så Skugges uttalande om att

Astrid sitter hela dagarna i sin ”skrivarlyyyya” och skriver för våra skattepengar. Det suger.

goes right back at Skugge själv. Vem försörjer Linda Skugge? Uppenbarligen staten – åtminstone lika mycket som staten försörjer Astrid Trotzig. Till och med mer.

Skugge har, sin vana trogen, helt enkelt glömt det här med att göra research. Och glömt att researchen förslagsvis börjar i de egna kontoutdragen. Och som Jesper Söderström, direktör på Författarförbundet, påpekar:

Ibland görs gällande i debatten att det sitter massa lata konstnärer eller författare och håvar in bidragspengar. Det är en grav missuppfattning och förakt för den konstnärliga drivkraften.

Det finaste stipendiet är garanterad författarlön på 161 lök per år. Det är inte speciellt mycket pengar. Faktiskt. Eftersom man lätt kan räkna in att en författare ofta får lägga ganska mycket pengar på research, pengar som kan vara rätt svåra att dra av som arbetsutgifter.

Skugge kör samma fåniga argumentation som Försäkringskassan, vissa bidragshatande nyliberaler och politiskt korrekta anti-folkhemsmarodörer: alla ljuger och bidragstagare är ena lata jävlar (till skillnad mot den som uttalar sig). För Skugge hade det varit någon sorts ordning om hon faktiskt tackat nej till bidraget. Som det är blir det hela ovedersägligt roande.

Och själv väljer hon självklart att säga ”goddag yxskaft”.

(Tack för tipset, BFKEM). Och jag väntar nu med spänning hur den gode BRB ska vrida på saken för att få det till att Skugge har rätt.

Uppdatering: Linda Skugge visar sin logik i en kommentar i DN:

Varför har du själv sökt pengar?
– Jag har varit öppen från början med att jag har sökt pengar, och jag har fått mer än 91.000, jag tror det är 130.000. Man kan få pengar från fotokopieringsfonden också. Jag vill ha all cash jag kan få. Jag tycker att de ska lägga ned alla kulturfonder, men så länge de finns kommer jag att söka pengar.

Är inte det dubbelmoral?
– Jovisst, det är jättemycket dubbelmoral!

Tycker du att det finns någon konstnärlig verksamhet som borde få bidrag?
– Nej. Vem ska besluta om det? Det blir bara att man måste känna rätt personer. Man ska tjäna ihop sina pengar själv, annars kan man lägga ned.

Goddag yxskaft. Alltså: Linda Skugge anser att man ska ta alla pengar man kan få eftersom möjligheten finns – att hon sedan anser att det är helt fel att pengarna lämnas ut rör henne inte i ryggen. Och hennes princip om att man ska tjäna pengarna själv gäller alltså inte eftersom det finns bidrag att hämta. Sorry, Skugge – att erkänna dubbelmoral är rätt märkligt i det här fallet.

Javisst! Det är det. Och jag har inte fått 91 000 som det står i dagens DN utan ca 130 000. Jävlar vilken fin V40 jag köpte för de pengarna. Verkligen en otroligt härlig bil.
Jag kommer söka författarstipendium tills de lägger ner skiten.

Ytterligare märkligt blir det när Skugge knappast stuckit under stol med sina åsikter när andra människor ”skott sig” på exempelvis rätten att få lön även om man avgår som politiker etc.

Patetiskt. Men nu är jag väldigt intresserad av hur Skugges tillskyndare förklarar detta. Anser ni att hon med detta visat detta verkligen visar på en mycket solid och moraliskt högstående åsikt? BRB – förklara dig nu.

Uppdatering:BRB vågar inte förklara. Och kallar istället Ulrika för elak när hon liksom många andra anser att Skugge bajsat i det blå skåpet. Hon gör ett underbart logiskt påpekande på sin blogg Älskade Beijing:

Sorry Skugge, men din man borde skaffa sig ett riktigt jobb så du slapp betala er bil med skattepengar. Snacka om att vara bidragsfuskare.

Mannen kan göra konstiga synthproduktioner som ingen köper, och frugan finanserierar det genom författarbidrag.

Uppdatering: En av de författare, Marcus Birro, som beskrevs i artikeln skriver om själva artikeln. Även om jag inte riktigt kan tycka att artikeln beskriver författare som att vi författare badar i pengar och ger fan i att arbeta.. Det måste till en konstig reduktion av en hög matematisk skola för att få till att 161000 på ett år är speciellt mycket. Men jag kan hålla med om att uttryck som ”tiggarbrev” och frågor om ”motprestation” är fjantiga. Liksom att det sista blir en smula ologiskt: Författarfonden begär motprestation – att författaren skriver böcker. Enkelt – det är liksom därför den finns.

Om man breddar diskussionen lite så blir diverse nyliberala åsikter något märkliga. Det man kan se när man mäter exempelvis kreativitet, liksom när man tittar på faktorer för innovation och entreprenörskap (och låter bli att vara traditionellt fyrkantig utan jobbar utifrån ett modernt incitamentstänkande) så är just kultur en viktig nyckelfaktor. Att ha tillgång till bredd inom den kulturella sfären – och ha råd att testa olika kulturella uttryck. Och det kan handla om såväl ”hög-” som ”lågkultur” (jag tycker uttrycken i sig är fåniga – kultur är kultur oavsett guld eller garage). De åsikter som många nyliberaler verkar vilja torgföra, med Skugge som en så kallad ”nyttig idiot”1 ligger i en mycket underlig form av hyperkapitalism som få ekonomer tror på ens i teorin: att allt ska bära sig av egen kraft.

Det är ett kortsiktigt tänkande eftersom man i detta väljer att ta bort olika delars incitamentskapande för andra delars framgång. Det innebär att man gärna ser att alla ”tärande” (delar som kostar) tas bort och att endast de ”närande” (delar som genererar direkta intäkter) blir kvar. Om detta dras till sin extrem så innebär det i bästa fall att den kultur som bär sig blir det enda som finns, men sannolikt sker det något än mer drastiskt: även den framgångsrika kulturen försvinner eftersom dess grogrund försvinner – en möjlighet att benchmarka sig mot en bred och djup variation av utbud. Camilla Läckberg skulle antagligen inte skrivit sina böcker om det inte funnits författare som läses av några hundra personer. För det hade inte funnits någon att mäta sig med från början.

En annan sak som jag tror gömmer sig bakom Skugges och andras raljerande över ett statligt författarbidrag är den gamla myten om den ”lidande konstnären”. Att få pengar från en statlig fond stämmer inte överens med vissas romantiska bild av författaren som ensam på kammaren, sugande på en brödkant och med sina sista krafter skriver ihop sitt magnum opus. Problemet är att den bilden i sig är falsk. Olika bidrag har alltid funnits för konstnärer. Om det inte varit statliga så har det varit privata stiftelser, kungar eller annat som gått in med stöd. För kultur har ända tills idag setts som ett incitament för intäktsgenerering: ett indirekt sätt att skapa framtida intäkt i andra segment.

Att Skugge vevar omkring mot författarstödet innebär också att hon säger emot sig själv när det gäller hennes åsikter om skolan, och vikten av att unga lär sig att läsa. Om det inte finns något att upptäcka, dvs. en bred litteratur som unga kan välja och vraka i så finns det inget incitament att lära sig att läsa. En av de intressantaste delarna av ”Freakonomics” (en bok Skugge och andra inom pophögern borde läsa för att lära sig lite om ekonomi) är just den starka relation som visar sig finnas mellan barns läsförmåga och mängden böcker som finns i deras hem. Detta, tillgången, är viktigare än att läsa med barnen. Det är viktigare än saker som ”head start” och andra saker som staten skapar för att ge barn bättre läsmöjligheter.

Så det är egentligen ganska enkelt: att satsa på att skapa en bred och djup litteratur är inte en kostnad när man tittar på de incitament som det skapar för framtida intäkter. Det är snarare något som är livsavgörande för att ett land ska kunna hålla sig above the line.

Uppdatering: Kullin på Media Culpa gör antagligen den mest intrikata och totalt sänkande kommentaren till Skugges åsikter. Goesta på Det ljuva livet skriver vad jag känner när jag läser hennes ”försvar”:

Jag tycker det luktar idiot från helvetet om Linda Skugge, detta sedan en ganska lång tid tillbaka, och tycker hon tillåts komma undan med nästan vad som helst för att hon gjort sig nära nog omöjlig att ifrågasätta genom sitt sätt att bemöta kritik.

Andra bloggar om: Linda Skugge, författare, bloggosfären, diskussion, Författarfonden, åsikter, författande, verklighet, kultur

1. Det är ett uttryck för en person som s a s inte borde omfamna en åsikt men ”luras” att göra det och sedan används för att göra åsikten mer rumsren. [↩]