Alla helgons dag har varit intensiv. Vi har varit och besett svåger och svägerskas nya femtiotalsradhus. Och sen ut i Hubbo kyrka för att lägga krans på grav och träffa gammelfarfar Nisse som var guide i kyrkan. Vi avslutade sejouren med att jaga parkering ute vid Hovdestalund. I Hubbo satte jag mig och kände mig än en gång olustig över allt som kommer upp så fort det är kyrkliga helger och jag är en god make och pappa och följer med till kyrkor.
Det finns något som sliter och drar. Jag saknar känslan av att dela brödet i nattvarden, den rent fysiska känslan av att det mystiska och det vardagliga korsas där i brödet som jag håller i händerna, idag insåg jag att jag saknade den speciella känsla det är att klä sig i liturgiska kläder och att sist lägga på sig stolan. Den symboliserar liksom att det är på riktigt – första gången man får den runt nacken är när man är vigd. Jag insåg idag att jag kan sakna att vara präst. Problemet är att jag inte tror. Jag kan inte tro. Det finns inget kvar. Det är tomt, öde och utomordentligt ekande. Looking for to fill that God-shaped hole som Bono sjunger i ”Mofo”.
Och fan vet om jag saknar tron. För min tro var ständigt tvivel och samtidigt ständigt ständigt utsatt för diskussioner med andra. ”Får du svära som präst?”, ”Får du ha sex som präst?”, ”Du som präst gillar väl inte homosexuella?”, ”hur kan du prata om en god Gud när allt ont händer”1 – name one, I have met them all. Jag gjorde det inte lätt för mig heller: en gammal gothrockare som vägrade ta av sig sina Dr Martens under hela prästkarriären2. En ständigt ifrågasättande analytiker som vägrade att inordna sig. Jag älskade kyrkan men det var svårt för kyrkan att älska mig.
Mitt ständiga orerande om mitt ämbete hänger ihop med det här. Om jag avsäger mig det behöver jag inte fundera mer. Faktiskt. Då är beslutet taget och jag är inte präst något mer. Och kan aldrig bli det igen. För avsägandet är oåterkalleligt (om man inte heter Ma Oftedal dvs.). Det är ett stort beslut som måste tas, och på nåt sätt är det ofrånkomligt. Samtidigt är jag livrädd. För jag älskade att vara präst många gånger. De mässor som byggde på mänsklighet istället för kyrkoordning, de mässor som vi byggde med ungdomarna och Stillhetens källa, som fortfarande firas, fem år efter att jag lämnade in. Jag är rädd för att saknaden till slut skulle äta upp mig. Göra mig illa.
Samtidigt trivs jag mycket mer med mig själv idag. Jag vet att det är planner jag är. Det är vad jag är allra bäst på att jobba med. Problemet är det här med mitt ”sanna” jag. Vem är det? Tänkte på det när jag stod lite vid sidan om HS och hennes familj+våra barn när de la en krans på graven. Jag har inga gravar att gå till – samtidigt som jag i mitt hjärta har ett helt jävla fält med begravningsplatser. Allt jag som barn och ung höll för sant – om min egen historia, om Gud, om mina föräldrar (gott som ont) – det är något som jag inte längre vet är sant eller bara uppdiktat av min mors borderlineanfrätta hjärna. Jag vet inte vad jag kan lita på, jag har blivit en man utan historia.
När jag satt i kyrkbänken och kände hur halsen liksom började snöras ihop, hur panikångesten började pocka på av allt som dök upp: då kom Solstickan. Och frågade:
– Vad tänker du på pappa? Tänker du på ditt jobb? (antagligen hade jag sett koncentrerad ut eller nåt)
– Nej, jag tänker på mitt gamla jobb. Hur det var att vara präst.
Och då satte han sig bara nära mig, kurade liksom in sig ett tag och jag kunde lukta på hans hår och hålla om den lille tanige sjuåringen. Demoner och tankar hade ingen chans mot den kärleken.