Sommarmorgon tänker tillbaka

Pash skriver nära, naket och jag känner igen det.

Tänker på dom kids vi ser här, som kanske aldrig fått uppleva känslan av att vara älskad. Varken av föräldrar eller någon annan. Som skär sig själva just därför. Som går in i varje ny dag med avsikten att hitta vägar för att dämpa sin ångest.

Själv gick jag under till slut. När jag försökte vara där för alla, jobba med denna fysiska ångest som kom fram. Till slut nådde den mig, deras bläcksvarta ångest kröp inunder mitt skinn. För jag gick in i jobbet för att rädda världen, sen för att rädda “mina kids” och till slut fick jag välja att rädda mig själv. Så onödigt egentligen.

Hoppas att dom har fått känna sig älskade av någon inatt.

Problemet är att många inte vet vad kärlek är längre. De har blivit så sönderfrätta av sin egen känsla av otillräcklighet, av självhatet och utnyttjade av andra i tron att det handlar om kärlek. Och när det till slut möter någon som vågar att älska dem så slår de ifrån sig det, vågar inte lita på, känner sig inte värdiga något sånt.

Jag jobbade för att bygga tilltro. Att skapa förtroende – att de skulle våga lita på åtminstone en person. Även om det nu var en präst. Och jag orkade själv inte hela vägen. Jag misslyckades – det är min synd, det är min skuld. Jag brukar le åt diverse småfjantar som försöker att pådyvla mig nån sorts avundsjuka eller att jag har problem, när jag diskuterar saker. Herrejävlar era småfånar – jag bär på större skuld än ni skulle överleva ens en dag. Jag bär på berättelser som skulle få er att springa hem till mamma och gömma er för den verkligheten är något helt annat än ni sett hemma på radhusgatan.

Jag har alltid sagt lite raljant och cyniskt: “Jag ville rädda världen, men världen ville inte bli räddad.”
Det är inte helt sant. Det är antagligen bara ett försvar. För jag ville rädda världen – men orkade inte stå pall. Jag gjorde felet att låta saker komma för nära, jag lät inte min hud bli ett pansar utan släppte in saker i mitt hjärta. Jag bar för mycket i slutänden.

Men jag slutar aldrig att hoppas, precis som Pash. Och jag slutar aldrig att tänka på dem som jag hade i mitt hjärta – de som var trasiga men med de vackraste av själar.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,