Imorse var jag på Svensk Bilvård och gjorde rostkoll på Renaulten. Det fanns inget rostskydd alls. Så i eftermiddag lämnar jag in den och de ska vattenblästra både här och där, lägga kemiska saker ovanpå lacken och i en massa hålrum. För 5500 spänn. HS var negativ över priset – antagligen för att jag hade bestämt det utan att tillfråga henne.
Energin har tagit slut. Jag känner mig gråtfärdig. Less. Orkar inte ta tag i något. Och det oroar mig eftersom jag känner igen symptomen från 2000. Samma sak då. Sen tog det visserligen över ett år innan jag gav upp. Jag har skitmycket jobb. Jag har en jäkla massa jag borde göra men jag orkar inte. Jag bara orkar inte just nu. Jag skulle vilja lägga mig i knäet på en speciell person och bara bli omhållen, smekt och trygg.
Det är gnälligt på jobbet också. Kärringgnälligt. Det negativa med att bara vara två killar på tio pers. Det gnälls om både ditten och datten. Och överenskommelser är endast värda något när de har något att vinna på det. I varje fall är skrivaren lagad1. Eller typ något sånt. Ska ringa företaget som vi leasar ifrån för att be dem komma över och lösa de problem som fortfarande finns.
Ett antal personer har ställt sig frågande inför mitt inlägg Non grata. Det kan jag förstå. Och samtidigt är det extremt svårt att förklara känslan jag har.
- Nej, jag vill inte tillbaka. Och för tillfället kan jag inte heller gå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte tror på Gud.
- Jag har haft ett starkt kall och ett kanske ännu starkare kallelsemedvetande. Och nu finns inget kvar. Jag var extremt stolt över att bli präst. Jag var stolt över att vara en del av ”den nya kyrkan”. Den som efterhand visade sig vara oönskad.
- Innan jag blev präst la jag ner mycket energi, tid och kraft på kyrkan. Jag ansåg att jag hade flera vänner bland de som numera sitter i chefspositioner på stiftet. Jag hade god kontakt med biskopen både innan och efter vigningen. Jag har inte hört någonting från någon. Inte ett enda hur är det?, inget vi tänker på dig!
- Rättviseaspekten. Varför ska jag inte bli inbjuden oavsett om jag kommer eller inte? Min fru är vigd diakon men har inte jobbat inom kyrkan sen 2000 typ. Hon blir inbjuden. Jag hör inte ett ljud. Det är som om jag försvunnit – eller som om jag aldrig funnits.
- Ett kyrkligt ämbete är inte något jobb utan ungefär som en vigsel – den finns där tills man skiljer sig/skiljs från ämbetet. Det är ett stort steg att gå in i det – prövningen innan är gedigen och genomgående. Och avsäger jag mig den kan jag aldrig få tillbaka ämbetet2Oavsett om jag en dag inser att Gud är tillbaka och att det är präst jag är kallad att vara.
Det jag däremot vet är att min morsa har snackat skit om mig inför biskopen. Och hon är sjuk. En rejäl borderlineperson som får alla att göra som hon vill. Så antagligen har hon gjort samma överallt. Det finns ingen annan förklaring och jag vet att det är så eftersom biskopen för några år sedan pratade med min fru om att han ville ha ett samtal med mig om hur jag behandlar min mor. HS blev fly förbannad men kunde inte förklara för honom i kyrkgången vad som min morsa gjort mot mig. Men han hörde i vilket fall inte av sig. Varken om det eller annat.
Jag vet att det är många frågor om allt. Det här är vad jag kan säga just nu. Och jag blev rörd över Marias a k a prästflickan kommentar. Jag önskar ibland det Maria, önskar att miraklet hände (och att jag ibland önskar mig det har jag inte erkänt ens för mig själv förut).
Mitt hjärta slår hårt. Det här tär på mig. Trots att det inte borde göra det. Jag har det bra ju. Jag jobbar med saker som jag känner att jag behärskar på ett helt annat sätt än många av de saker jag var tvungen att ta i som präst. Jag trivs här. Jag trivs som planner. Jag älskar reklam. Och ändå… ibland… pockar det på min uppmärksamhet… det jag lämnat.