När jag läser det här tänker jag på i förra veckan när jag och Solstickan satt och käkade glass utanför Kuppan. En bänk lite längre bort satt ett par med sin pitbull. Jag kände igen killen från förr, en av personerna som vi alltid höll ett extra öga på ute på nätterna. Jag tänkte på att jag inte är speciellt rädd för hundar men jag är extremt skeptisk till pitbulls. Det märkliga är att det samtidigt är den hund jag tycker är vackrast. Deras ansikte är nästan mänskligt. Det är kanske det som är så skrämmande också. Jag tänkte skräckslaget på om hunden skulle anfalla Solstickan. Allt det farliga som finns och som kan hända mina barn kom liksom över mig.