Jag borde ha förstått att det skulle komma.
Dippen. Snubblingen. The Downward Spiral™.
Ont i hjärtat, hyperångest som bara är där. Paniken som pickar bakom pannloben, i benen och släpper ut sina maskar under huden.

Nej, man ”hittar inte tillbaka” bara för att man har en bra helg.
Att jag såg det som jag inte sett på många år innebär inte att det var jag som person som mötte det. Liksom.
Hon var vacker i helgen. Sannerligen. Det var jag inte ensam om att tycka.

Jag är trött nu. Mörkret faller mitt i solskenet. Kylan spränger mitt hjärtat trots att det är trettio grader varmt i rummet.
Och allt det andra. Rör mig inte just nu. Låt mig gå sönder i fred. Jag är bäst som ensam. Som den ensamma varg jag alltid varit.

Jag har alltid fascinerats av rovfåglar. Antagligen för att de lever sitt liv så ensamt. De har ingen flock, och endast i samband med äggkläckning och liknande fungerar de parvis. Den enda de kan förlita sig på är sig själva. Ungefär som jag själv. Egentligen. Jag och mitt Wasteland. Ständigt denna ensamma jakt.