Tankar

Godmorgon. Frukosten avklarad och jag försöker få barnen att klä sig. De är nog de tröttaste barnen i världshistorien. Att försöka få upp Solstickan ger prekognition av hur det kommer vara att väcka en tonåring. Han muttrar, stönar och somnar om hela tiden. Han hatar morgnar innan han vaknat till.

Igårkväll (läs: inatt) kämpade jag hårt med demonerna som slänger strössel av meningslöshet över mig då och då. Jag kände bara hur allt bara var meningslöst. Varje dag liksom bara går. Vad gör jag för skillnad? Varför kan jag inte bara vara nöjd och känna att jag kan stanna här? Jag kan frustrerat längta efter tryggheten. Samtidigt vet jag var den finns – men det är inte möjligt att vinna den.

Och jag har ändå så mycket att vara tacksam för: jag har två friska barn, äger hälften av ett radhus, har råd att ha en egen bil. Jag har aldrig varit arbetslös, jag är jävligt intelligent och oroar mig inte att jag – oavsett vad som händer – inte ska ha något att göra. Jag är rätt så frisk, jag har gått ner nästan femton kilo sen förra året. Jag har en rätt god ekonomisk ställning, jag har ett stort nätverk även om jag har få vänner.

Jag är väl beviset på att det som händer en i barndomen påverkar en mycket. Utan trygghet och sviken av båda föräldrarna så skapas bara förutsättningarna för otrygghet. Jag tittar på min son och funderar på hur min far bara kunde lämna mig i den åldern. Och äcklas bara av tanken att min mor kunde tänka sig att utnyttja mig för sina egna sjuka sexuella böjelser när jag blivit sju år.

Det skrämmer mig att jag börjar känna mig rastlös. Att jag vill förflytta mig igen.