Det är en för tidig morgon. För mycket sol. För många åsikter.
Och för mycket att göra.

Fredagens magont och sedan förkylning var inget annat än en ny snuddning vid väggen. Eller Väggen. Den där jag sprungit in i förut. Jag insåg det när kroppen började reagera så pass hårt som den gjorde. Darrningar, skakningar och okontrollerbara tics fr a i tummarna.

Problemet är att jag har så fånigt mycket att göra innan påsk att hälften skulle kunna räknas som heltid. Och att det hela tiden blir saker som binds upp på grund av väntan på andra. Jag kan inte sitta och småpilla i fem minuter för att sedan ställa om till något annat – jag måste få ställtid, om så några minuter.

Denna eviga kamp jag för. Den tär mig. Den äter min energi tills jag bara blir ett skal kvar.
Alltså läggs allting istället på hög, i väntan på andrum och produktionsrum, mellan mötena.