Heja Anna

Jag såg kvällens avsnitt av “Existens” och njöt av min gamla studiekompis Anna Lindman Barsk när hon i princip klädde av Christer Sturmark och hans nästintill fundamentalistiska humanism. Det var underbart att se hur Anna hittade helt rätt frågor för att få honom att framstå som det som Humanisterna alltid varit – extremt fundamentalistiska ateister, mycket litet skilda mot såväl kristna eller muslimer inom de mer fundamentalistiska strukturerna.

Det är för mig en ganska klar ståndpunkt – jag kommer aldrig att kalla mig ateist. Lika lite som jag längre kan kalla mig kristen så kommer jag kalla mig ateist (eller humanist i Humanisternas mening). Varför? För att de är minst lika inbilska i sin tro som vilken annan religion som helst. Det som Sturmark inte verkar förstå är att religion inte bara behöver definieras av att ha en metafysisk tro (alternativt att en metafysisk filosofi bygger på att något definieras som överhöghet – i Humanisternas fall är det människan och vetenskap) dvs. att tro på en gud. Detta bevisar fr a att vi räknar buddhism som en religion, som i grunden är en a-teistisk (utan gud) religion.

Sturmark hade gjort sin läxa dåligt – han trodde att han skulle bli intervjuad av en journalist, till på köpet snygg kvinna, som inte hade riktigt koll på det här med religion. Och så kommer en teolog – som till på köpet är en jävligt skarp sådan.

För övrigt handlade Existens om riter. Det är rätt fascinerande och jag kan mer och mer se att det har mycket bäring på vad jag gör idag. Shopping är en sorts rit. En viktig rit, vilket framgången för de sk modebloggarna verkligen visar. Och mitt jobb är att få folk att shoppa, köpa saker som de inte alltid visste om att de behöver. Det handlar inte nödvändigtvis om att “skapa behov” snarare om att medvetandegöra behov. Maria Liljas Stålhandske har ett fascinerande jobb – att skräddarsy riter för individer. Men jag tror ändå att det finns mycket mer att göra i det fallet än hennes, som jag kan uppleva rätt new ageiga sätt.