Plötsligt överföll känslan mig. Den där känslan av meningslöshet. Och den här gången också tårar. Faktiskt – jag som aldrig gråter. Jag som tvingades lära mig av med sånt eftersom jag var tvungen att vara stark, tvungen att vara man. Redan som sjuåring.
Så kanske är det ett bra tecken. Kanske är det ett tecken på att jag håller på att bli frisk. Men det känns inte så. Livet känns meningslöst, utan innehåll. Jag bara går och går men aldrig finner jag den där ron jag skulle vilja hitta. Som jag borde finna i mig själv men aldrig att jag lyckas med det.
Jag ska vara solo med ätteläggen några dagar. HS ska på kurs/konferens. Och har farit runt och fixat allt – det fattas bara att hon imorgon förmiddag lägger fram högar med deras kläder för resten av veckan. Hon har planerat maten etc. Och när jag säger: ”Du tror inte jag klarar av det här?” så bortförklarar hon allt med att hon bara vill förenkla.
Hon kanske har rätt. Jag är en rätt kass förälder. Men jag undrar om jag ens fått chansen att vara något annat. Hennes konstanta fixande gör mig osäker på om jag faktiskt klarar av det här. Mitt hjärta oroar sig.
Jag vill krypa intill. Höra att mitt liv inte är så värdelöst. Känna kärleken och slippa skulden, alla dessa svek från alla håll.
Och skräcken lyser mest upp mitt inre. Rädd för att sluta känna samtidigt som jag är rädd för att känna – för vad som skulle ske om jag släppte min superrationalism och faktiskt lät strömmen dra mig med. Jag är rädd för det – eftersom jag är helt ensam förutom de som för tillfället är mig allra närmast. Jag vågar ändå inte lita på det.
Såna här dagar känns mitt liv som en tragisk fars. Det är jag som springer i alla dörrar. Spelar alla roller och gör det rätt uselt.
Den visaste av kvinnor säger alla de där sakerna som jag alltid sa till de som kom till mig. Hon är vis och vacker. Och ändå kan inte min själ simma utan kippar efter andan.