Fortfarande måste jag medvetet styra högerhanden lite men den funkar åtminstone. Vad hände? Well, been there before liksom. Jag har haft sprängande huvudvärk i fyra dagar i sträck och då snackar vi konstant värk 24 timmar per dygn. Bihålorna är helvetiska. Och huvudvärk i sig är suicidframkallande på mig (nästan). I varje fall: huvudvärken har inneburit att jag gått och spänt mig, och sedan stressat upp mig över att jag inte får något gjort på jobbet + att det är en massa andra grejer som måste fixas osv. Följdaktligen, eftersom jag för fyra år sedan sjukskrevs för utmattningsdepression och var sjukskriven i tre år, satte själva hjärnan hela systemet i en loop. En sorts kroppens frysning – system overload. Den interna processorn arbetar som fan men det som blir operationerna är oftast fel, snedvridet osv. Been there done that got the Prozac så att säga. Det var just vad som hände igår. Det som fick det hela att närma sig en psykisk blue screen of death var att en berättelse om en person i närheten och dennas dotter som hade symptom som jag kände igen både från min egen sjukdomstid men också från flera av de som jag hade som konfidenter under min tid som präst. Och min kropp reagerar våldsamt när jag ens närmar mig tankarna om mitt ämbete – fr a om jag tänker på om jag ska gå tillbaka till det.
Så – det är inga karpala tunnelsyndrom, ingen hoppande schizofrenitet eller hjärninfarkt utan adrenalin och noradrenalin som påverkar min kropp lite mer än andra som inte redan slagit ut vissa primära funktioner i signalsubstanssystemet.
Jag överlever. Det här också. Nu ska jag jobba :).