Ramlande fallande

Ibland slår Solstickan mig med ödmjuk häpnad. Idag läste jag en Kalle Anka för honom och sedan låg vi och diskuterade slutet där Knattarna varit ute i rymden, och när de funderade hur de skulle förklara för rektorn varför de varit borta i en vecka fick de se att klockan inte hade flyttat på sig – de hade kommit tillbaka på samma sekund som de lämnade Ankeborg. Teorin om det krökta rummet på Disneyvis. Solstickan funderade över det här och jag försökte förklara så förståeligt jag kunde om hur man tänker runt det där med att kunna åka fortare än tiden. Sen pratade vi lite om tid, och att kroppen också har en sorts tid – att växa. Plötsligt så sa han:
“Men det är bara människor och djur som kan ramla…”
“Hur menar du?”
“Jomen – människor och djur kan ju ramla men inte andra saker.”

Jag insåg vad det var han sa och log åt min son som sex år gammal utvecklas till en liten språkfilosof. Och han fortsatte tanken:
“För faller gör man ju liksom längre ifrån och ramlar gör man kort ifrån.”
“Det har du ju helt rätt i.”

Jag var bara tvungen att, lätt rörd, klappa extra mycket på honom och förklara hur mycket jag tycker om honom och hur stolt jag är att få vara hans pappa. Sexåringar har dock en “cheesy-radar” så han sa snabbt godnatt.