Varför är det inget sport på TV?

El Steffe ringde och tjoade om att det var Äventyrsbadstime. Jag kände mig förkyld men resten av familjen packade ihop sig snabbt och till slut kände jag att det var jäkla trist att sitta ensam och uggla en fredagseftermiddag. Så jag åkte med. Det var El Steffe med familj, Ljuva Mon med son, Bankdirren med dotter och så vi fyra.

Efter ett tag valde vi män att utmana varandra på 3G-rutschbanan. Vi kom upp i nästan 30 km/h – och till slut trodde inte mätutrustningen på att det var möjligt utan la av. Den verkar inte van vid att män på 90-110 pannor åker. Själv slog jag i armbågen och i en “landning” lyckades jag köra foten i kanten.
Jag testade Blackhole – det var ungefär som att ta en tripp. Mörkt, ljus och superskumt.

När vi kom tillbaka till Barnvattenlandet var Terrorprinsessan och HS försvunna. Det visade sig att Terrorprinsessan lyckats att dunka i hakan i någon minirutschkana. Det sprack. Så hon blev tejpad av sjukvårdskunnig badpersonal och vi fick en extrabiljett som plåster på familjesåret.

Vi började att avrunda det hela genom att planera kvällen. Bankdirren kunde inte följa med eftersom dottern visade sig ha 39 graders feber när de kom hem. Men resten av oss landade här hemma – tio personer käkade pastasallad. Tyvärr blev jag fort “trött” – spriten tog hårt eftersom man inte druckit något och badet drar ur vätska helt klart… Jag somnade på utesoffan – jättebra när man redan är förkyld.

Det var trevligt. Visade sig att Mon jobbat som marknadsanalytiker på ett läkemedelsföretag så vi hade mycket att prata om.

Idag är jag jävligt förkyld. Hela skallen känns fylld av snor och jag nyser, hackar och den lätta bakfyllan gör varken från eller till… HS dammsuger men har varit oerhört tillmötesgående, imorse gjorde hon “närmanden” men barn “räddade” mig ;).

Jag öppnade min almanacka för nästa vecka igår och insåg att det blir rivstart-a-la-dragracing nästa vecka. Varenda dag är uppbokad med möten, möten som måste förberedas och göras presentationer till. Sen ska jag åka ner till Office och lämna tillbaka den lånade lap-topen. Snackade med La Bossa Nova i förrgår, länge – strategitänk och sånt. “Det blir skönt när du kommer tillbaka. Jag längtar efter dig”. Det känns skönt att höra.

Eftersom jag läser Karin Långström Vinges blogg funderar jag en hel del på ämbetet. Och närmare och närmare kommer den tidpunkt när det inte längre finns någon återvändo – när det helt enkelt är dags att avsäga sig ämbetet. Men det är också svårt: jag kan aldrig ångra mig. Även om jag skulle återfå tron, åter känna att jag ska ge prästeriet en chans – om jag avsagt mig ämbetet är jag för evigt “förtappad”.

Det är lite känslan “hur hamnade vi här?”. Jag var präst, HS vigd diakon. Nu är ingen av oss kvar inom kyrkan. Båda har vi ämbetena kvar och HS säger sig ha tro kvar. Men ändå – vi som var påläggskalvar är nu långt borta från allt sånt. Hur gick det till?

På måndag ska jag ringa min terapeut och be om ett “hygiensamtal” – dags att rensa ut och strukturera upp lite tankar. Jag tror däremot att jag ger fasen i att ringa läkaren – jag behöver nog rulla fram på 100 mg ett tag nu. Sen i maj har jag sänkt min dos Zoloft till hälften. Det rockar.

Det är inte bara jobbet som jag måste ta tag i. Hur ska vi leva framöver? Jag räknar på hur mycket jag kan hyra en lägenhet för – var det vore bäst att ha den för barnens skull. Samtidigt – ja, jag är osäker. Det är sexton år vi har varit ihop. Det är lång tid. I nöd och lust, även om nöden varit helt överväldigande de senaste åren. Hur stor är chansen att vi lyckas hitta något värdefullt? Jag vet inte. Och jag är skeptisk.

En helt annan fråga: varför är det ingen sport på TV?