Uppdateringar i slutet av posten

Efterbörden av Hetast i Almedalen som gick till nya ärkebiskopen Antje Jackelén är besk. Ett antal personer inom kyrkan valde att hävda att priset var köpt eller åtminstone gett till ärkebiskopen på grunder som inte berodde på hennes närvaro i Almedalen. Det är ett antal saker som gör en djupt fundersam över vissa kristnas sätt att förstå evangeliet när man läser de drapor som skrivits om detta.

Den som startade det hela var en präst i Svenska kyrkan, Patrik Petterson. I ett helt inlägg runt priset, utifrån ett tips han fått i samband med ett allmänt avståndstagande inlägg om Almedalen, väljer han att föra fram anklagelsen att Westanders pris för Hetast i Almedalen gick till ärkebiskopen på grund av att Svenska kyrkan är kund hos Westander PR. Halmgubbarna yr och guilty by association-argumenten är många när han för fram detta som en sanning. För det är få som tar det som en fråga vilket han i ett senare inlägg försöker att påskina. Patrik Pettersson drar slutsatsen att

del av uppdraget handlar uppenbarligen om att stärka vår ärkebiskops varumärke som trovärdigt i den politiska maktbranschen. Därav det där påhittade priset under politikerveckan i Almedalen – som Westander delade ut till sin egen kund för att, i enlighet med sin egen modell, skapa nyheter och uppmärksamhet kring sin uppdragsgivare.

Patrik vet inte. Men han skriver på ett sätt som fastställer något som sant. Att priset Hetast i Almedalen funnits i många år, att tidigare pristagare enkelt hittas på Westanders sida (som han själv varit inne och hittat annan info på – eller  han kunde läst Sunnlidens postning) väljer han att undvika att påpeka. För han vill att det ska vara ett just för i år påhittat pris för Westanders kund Svenska kyrkan. Fakta som motsäger detta väljer han att effektivt mörka ner. När Westanders VD skriver en kommentar på Patriks blogg väljer han att hota med nya inlägg som ska avslöja ”makten”.

När det visar sig att Svenska kyrkan inte är kund till Westander utan varit är det inte heller något som han bryr sig om – för det innebär ju att hela hans bygge, som uppenbart syftar till att svartmåla den nya ärkebiskopen, faller.  Hans syn på ärkebiskopen kan skönjas i det senare inlägget hävdar att

finns en osund personfixering kring vår kyrkas nya ärkebiskop. En personfixering som under tillsättningsprocessen dessutom var könsfixerad på ett konstigt sätt. Det tycks fortfarande råda något av en strukturell personfixering som betraktas som normerande.

Hans skrivning om priset är i det närmaste att anse som lögn och förbannad dikt, och förtal mot såväl jury, pr-byrå och ett antal personer inom Svenska kyrkan

man inser att alla glada och bekräftande tillrop, alla gilla-klick, allt bekräftande twitter, alla positiva artiklar och inslag i samband med priset i Almedalen är just den där strategiska kommunikationen och att alltihop är en enda stor Potemkinkuliss som vill få oss att tro att kyrkans uppgift handlar om något annat än att vittna om och förkunna det bibliska evangeliet om Jesus Kristus. I ljuset av den tanken förlorade vår nya ärkebiskop en del av sin trovärdighet som biskop när det där påhittade och köpta priset delades ut i Almedalen till ackompanjerande hyllningskörer.

De här uttalanden, tillsammans med ytterligare poster från ett antal personer som, trots Westanders påpekande om priset och om hur läget ligger med affärsuppgörelsen med Svenska kyrkan, ändå fortsätter att driva tesen att priset är köpt – gör att jag anser att de bryter mot ett antal bud och sätt som personer inom kristenheten borde hålla högt. Att en person som Dag Sandahl helt enkelt skiter i fakta må vara hänt – hans synnerligen vida samvete när det gäller att ge sig på personer och företeelser när det passar är väl känt sen länge. Hans märkliga icke-försvar är roande men knappast ärligt och rakt.

Men de ljuger, de förtalar och brister djupt i respekt mot ett antal personer som inte har något med vare sig kyrkan eller priset att göra liksom att de väljer att undlåta att se den fakta som finns. Sanning är något som de hanterar med stort mått av oförsiktighet.

Först och främst – lögnerna. Dag Sandahl, Patrik Pettersson och en hög andra ljuger faktiskt. Det är en lögn att någon köpt Jackeléns vinst. Westander har förklarat hur allt går till och man måste helt enkelt vilja någon något illa – och skita i såna petitesser som budord och kristna sätt att bemöta verkligheten för att fortsätta hävda det. Att hävda att priset är påhittat för att ges till en viss kund och om man sedan får reda på att det faktiskt är ett gammalt pris inte ändra detta är förtal och en lögn som får stå kvar. Att sedan driva det till en motion i kyrkomötet som Sandahl gör: det är faktiskt skamligt. Och rätt patetiskt.

Det är också förtal mot ett antal personer. Först och främst mot Antje Jackelén som i grunden blir anklagad för att vara korrupt. Om man hävdar att hon inte visste om att priset var riggat så är det en anklagelse mot personer i Svenska kyrkans ledning om att inte bara försöka föra svenskarna bakom ljuset utan också mörka det mot sin högsta chef. Det är allvarliga anklagelser utan bevis. Är det ett gott kyrkligt uppförande?

Det är respektlöst mot de personer som sitter i juryn. För det väljer Patrik och andra att totalt bortse från: att deras anklagelse om riggat pris innebär att Fredrik Kron, från Ideell Arena, Maria Wetterstrand, debattör och fd språkrör, Rolf van den Brink på Dagens Opinion, Stina Morian, och Ulrica Klettner som kommunikationschef, Hjärt-Lungfonden medvetet blivit duperade eller till och med varit delaktiga i lurendrejeriet. För oss som har lite koll utanför den kyrkliga bubblan så är det visserligen skrattretande i sig: det är personer med hög grad av egen integritet som knappast skulle gå med på något sånt. En av jurymedlemmarna, Stina Morian, säger så här i en kommentar på FB: 

Jag blir förvånad över att ingen, verkligen ingen, har frågat juryn hur vi utsåg vinnare. Det var mitt tredje år som jurymedlem och jag tycker fortfarande att Almedalsdrinken är min bästa vinnare. De förändrade attityder både under veckan och kring den. Men i år fanns det ett självklart ämne som vinnare: motståndet mot intolerans. I detta blev ärkebiskopen en bra symbol. Hon visade ryggrad och kurage, och var en samlande kraft av det starka motstånd som fanns. Jag önskar att någon av dessa kritiker kunde höra av sig. Eller bara sluta kasta grundlösa anklagelser. Vi visste att svenska kyrkan var kund hos Westander, men det påverkade inte valet av pristagare.

Det är också djupt graverande att Patrik inte valt att ta reda på fakta: priset har ett öppet nomineringsförfarande – och nomineringarna presenteras öppet. Att det skulle vara fejk (jäv – hur då liksom) från byråns sida kräver väldigt hårt åtsnörda foliehattar och en världsbild som är skev. Att inte ta reda på mer om Westander vars varumärke bygger på en i det närmaste sjuklig transparens visar också renons hos kritikerna runt vad som är sant eller falskt. De vill skapa en bild runt priset där det är fejk, påhittat och möjligt att köpa för en kund. Som i deras värld nu är Svenska kyrkan. Till detta verkar vissa kritiker ha erbarmerligt ointresse att sätta sig in i vad Westander är när den namnlösa bloggaren på Katolsk observatör konstant skriver ”reklambyrå”. Det är ungefär som att säga att nattvarden inom protestantiska och katolska kyrkan betyder samma sak.

Patrik Pettersson försöker sedan göra det hela till någon sorts märklig slutsats i att ärkebiskopen inte ska ha något med någon utanför kyrkan att göra – inte som i alla fall jobbar med pr:

Det borde inte finnas några skäl att ens ställa frågor om ärkebiskopen och jäv, varken i relation till andra organisationer eller i relation till affärsdrivande företag. Det borde heller inte finnas någon anledning att behöva fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är på riktigt och vad som är påhitt vad det gäller vår kyrkas ärkebiskop. 

Det finns i det här inga som helst skäl att ifrågasätta något utifrån det som hänt förutom i ett antal präster fantasier, som tillhör en grupp som ogillar det mesta som hänt i Svenska kyrkan de senaste 40 åren. Så ja, Sofia: kyrkan behöver visselblåsare men man begår grovt brott mot det fenomenet när man anser att rena lögner ska anses som relevant kritik.

Det intressanta är däremot att dessa personer har en sån otrolig hybris och en självgod syn på sin egen helighet att de struntar i vilka de trampar på, vilka som hamnar i vägen för deras raketbeskjutande av Svenska kyrkan av idag. Jag är visserligen inte så förvånad – under min tid som teologiestudent, prästkandidat och sedan präst hamnade jag ofta i diskussion med såväl Sandahl som andra inom den konservativa fåran. Det var aldrig roligt – för deras argumentation byggde ständigt på att nedvärdera andra människor istället för att diskutera sakfrågor.

Det här visar också att beröringsskräcken för allt som kan ses som marknadsföring och reklam finns kvar i kyrkan. Den är fortfarande stark oavsett vad vissa vill föra fram. Kyrkan ska vara ren och inte befatta sig med världsliga saker som public relations, politiska lobbygrupper och reklam. Usch nej! Well: lycka till får jag väl än en gång säga. För kyrkan behöver arbeta med detta: för man är oerhört blind om man inte inser att kännedomen om kyrkan är lägre än någonsin, utbudet av ”tro” är mycket större – och medielandskapet är inte gratis. Vissa lever fortfarande i tron att Svenska kyrkan på något sätt är viktig i samhället av sig själv och att man inte behöver använda såna otäcka saker som marknadsföringsverktyg för att nå ut.

Det tycker jag är en av de kanske värsta brotten mot vad ämbetet säger: gå ut och gör folk till lärjungar. För genom att hävda att såna saker inte ska användas väljer man att hellre se en minskande församling och försvinnande relevans än att skapa närvaro, medvetenhet och därmed ge personer möjlighet att möta evangeliet. Helt enkelt väljer man medvetet att låta människor leva i otro hellre än att låta dem få möjligheten att möta kyrkan. Det är något som är ett för mig oerhört frånsteg mot det som man lovar i vigningen.

För mig personligen är det mest sorg jag känner. Att inget hänt sedan jag för mer än tio år sedan lämnade prästeriet och därmed kyrkan. Det är samma inskränkthet inom vissa grupper, samma skenhelighet hos personer som använder tron som ett vapen. Jag blir berörd i mitt nuvarande arbete då jag ser hur samma personer väljer att skapa en bild av min bransch som inte är sann, en bild som snarast är att beteckna som djävulsk. Det gör mig upprörd. Och tillsammans gör det här att jag känner mig rätt äcklad över hur ett antal präster får hålla på. Bara för att de ogillar att Antje Jackelén blivit vald till ärkebiskop, bara för att de tolkar bibeln på ett sätt så att de anser att kvinnor inte har samma värde i allt och att de själva är så oerhört helgade i sanningen.

Uppdateringar: Det har gått en tid. Egentligen har mycket lite skett. Dag Sandahl har valt att göra ett lamt försök att ta heder och ära av mig och PR-branschen. Nästan lite sött hur kraftlöst han försöker att veva runt det en gång till trots att alla argumenten liksom fallit pladask i faktaljuset. Han orerar vidare om Westander men det liksom tar aldrig skruv: för det finns inget att falla tillbaka på. Dag Sandahl bygger bara upp små rökpuffar och trollar vidare utan att det ens blir mer än liten rök utan eld.

Patrik Pettersson som startade det hela gör ju en sorts halvpudel och försöker komma undan att han själv skrivit ”köpt” och ”påhittat” utifrån helt andra kontexter. Hans förklaring klingar tom, hans försök att vrida det till att han egentligen menat något annat är tunna och faller liksom av sig själva.

Westander har gjort ett slutligt inlägg på Resumé där jag gillar slutsatsen: det är inte nödvändigtvis så att det är priset som behöver mest kärlek utan att vi inom PR-branschen måste visa på den samhällsnytta som PR gör. Mycket vist. Tyvärr tror jag det är bortkastat på många inom kyrkan vars bild av marknadsföring emanerar ur en grundläggande binär världsbild av ont och gott.