Tystnaden efter kommentarsfälten (uppdaterad)

Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.

I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.

The Silent Man
cc by Borghetti

I tidningarnas kommentarsfält på nätet har journalister och tidningarnas redaktörer varit tysta. Sällan har de ens brytt sig att delta – om de ens läst vet man inte. Oavsett vackra ord idag så är det knappast så att tidningarna tagit sitt ansvar.

Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.

Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.

I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.

*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:

[…]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.

– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.

Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.

– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.

Nu har tidningarna vaknat. Inom 24 timmar berättar först Expressen att man startar med förhandsmoderering av kommentarer, DN väljer att för en tid stänga ner kommentarsfunktionen i väntan på en inloggningsfunktionalitet och Aftonbladet kommer att göra som VG och flera andra tidningar tidigare och kräva att man använder Facebook. Aftonbladets Jan Helin säger också att man kommer att bättre ta hand om kommentarerna, lyssna på dem och använda dem precis som Thomas Mattson. Helin slår sig också för bröstet och menar att ”man får stå för vad man tycker”. Det är så dags nu. Varför har man inte gjort det från början? Det är en av de parametrar som är viktigast för att faktiskt få ett kommentarsfält fungerande: att det som äger det tar ägandeansvar och deltar. Den närvaron hade förändrat mycket. Tyvärr är det försent idag. Det som nu görs är att sätta smink på en död gris.

Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.

*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.

Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.

Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.

visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.

Det är många som diskuterar om anonymiteten bör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:

  • kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
  • hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
  • privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
  • offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media

Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten. 

*Martin Aagard skriver tänkvärt om anonymiteten:

Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.

Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Lyssna: 09.30 – 10.00 onsdag 31 aug 2011

  • Detta beteende att skita i de som läser det man skriver har en förankring i bloggvärlden också. Storbloggare skiter oftast i att kommentera det som kommenteras deras bloggar. Ett ytterst fåtal gör det. Att tidningarna så brutalt skitit i andras röster och nu får upp ögonen på det är rent sorgligt. Tror de verkligen att jag kommer kommentera deras artiklar bara för de helt plötsligt har fått upp ögonen på problemet? Till er som tror det, kan jaga bara säga: Aldrig mer att jag gör mig omaket att kommentera er, det är ni inte värda.

  • Anonym

    Nej, jag tycker att du har fel. Att anonymt få uttrycka vilka åsikter som helst är ingen mänsklig rättighet. Att under anonymitetens fega mantel få häckla, håna och göra andra människor illa är inget som behöver försvaras. 

    Stormediernas artikelkommentarer tillför i dagsläget ingenting alls: tas de bort innebär det ingen förlust. 

    Att däremot kräva identifiering kan vara ett utmärkt sätt att lära folk att lära folk att stå för sina åsikter. Det behövs i dagens Sverige.

    Jag sympatiserar fullständigt med att tidningarna inte skött sitt jobb vad gäller kommentarer, och att det vore en positiv utveckling om de började tas på allvar (även om du anser att det är för sent. Hur kan det vara det, förresten?). 

  • Göran Jartin

    Många journalister (de flesta, enligt min mening) har en mycket kluven inställning till kommentarer öht. Många – främst äldre, men inte bara – skulle gärna avskaffa kommentarerna helt. 
    Visst vill man ha glada tillrop, typ ”Å, så fint skrivet!”. Men man vill inte bli motsagd. Man vill inte att någon avslöjar direkta felaktigheter, eller påpekar att artikeln bygger på en logisk kullerbytta. Sådant skulle tala ju direkt emot medieföretagens grundläggande koncept – att all information måste ha passerat deras filter, och behandlats av ”professionella journalister”.Därför är jag inte ett dugg överraskad av att journalister som kollektiv – det finns givetvis individuella undantag! – tagit ställning för kommentarsfälten. Det utomordentligt stora värde som finns i att människor kan posta anonymt är tyvärr ett barn som åker ut med badvattnet – det är inte så många journalister som egentligen beklagar det.

  • Pingback: opassande » Blog Archive » Näthat, eller det där med att leva som man lär()

  • Menar du att de flesta journalister gillar kommentarsfält? Förstod inte riktigt din mening om ”journalister som kollektiv”

  • Anonym

    Tror du blandar ihop päron och äpplen. I vad består ”det utomordentligt star värde”t i att folk kan posta anonymt? Att de kan lämna sekretessbelagda uppgifter och/eller berätta sådant som skulle kunna skada dem annars? Den möjligheten finns ju kvar.

    Sedan tror jag att du har en lite gammaldags syn på journalister. Visst finns det massor journalister som är negativa till informationsutvecklingen, men andelen som omfamnar de nya möjligheterna är nog lika stor eller större. Hur många journalister arbetar inte idag med nätet som källa till uppslag, intervjupersoner etc?

  • Det är en mänsklig rättighet att få uttrycka sina åsikter. Om det inte går att säkerställa att man är skyddad så ska man då kunna göra det anonymt. Hela den journalistiska etiken bygger på källanonymitet, det är inskrivet i såväl YGL som TF liksom att det är en grundläggande del i FNs mänskliga rättigheter. Så – anonymiteten är kopplad till säkerhet många gånger: att det sedan missbrukas är en annan sak. Ska man då välja att förbjuda, ta bort allt som missbrukas blir det inte mycket kvar.

  • Förstod nog inte riktigt: du tycker det är fel att stora bloggare inte kommenterar men tänker inte kommentera dem som tror att det kan bli förändring om journalister får kommentarshantering som en del av sin arbetsbeskrivning.

  • Anonym

    Visst är det en mänsklig rättighet att uttrycka sina åsikter, och om det krävs för egen säkerhet ska man kunna göra det anonymt. Men är mediernas kommentarsfält verkligen den enda möjligheten till detta? Eller, är det det mest lämpade och eller relevanta forumet för denna typ av uppgifter?

    Det är ju också så att tryckfrihetslagen och YGL båda har vissa inskränkningar, till exempel vad gäller förtal. Är värdet av en allmän och absolut anonymitetsrätt större eller mindre än människors rätt att slippa förtalas?

  • Göran Jartin

    Ett ord hade fallit bort. ”_inte_ tagit ställning för” skulle det stå. Har ändrat det.

  • Jag menar att även om man är bloggare eller tidningsutgivare så har man ett ansvar om man har kommentatorsfält. Kan man inte upprätthålla dessa med sitt eget intresse ska man lägga ner detta. Som du sköter det, snyggt, ger svar och frågar vidare. Så det ska vara. :)

    Bara för man skaffar sig inloggningstjänster för att slippa de anonyma kommentarerna så är inte problemet löst. Vilka journalister kommer ha tid att sitta och moderera kommentarer? Jag vet inte hur många gånger jag försökt logga in på expressen och mening i att kommentera men har blivit antingen avvisad pga tekniska fel, eller så har jag inte fått upp min kommentar av andra orsaker av vad jag tror teknisk natur. Trött på tidningarnas hantering av kommentarer. 
    Ett annat fint fenomen är när man ser 0 kommentarer och klickar på den för man ska lägga en kommentar så kommer man ingenstans utan står på samma ställe och stampar. Nej kommenterandet får bli på sajter där skribenten bryr sig om vad som skrivs. 

  • Göran Jartin

    1) Egentligen handlar det mest om principer. Varför ska det vara självklart att kunna vara anonym i Syrien, men inte här?
    Dessutom syftar jag inte på möjligheten att kunna skicka sekretessbelagda uppgifter, utan helt enkelt på möjligheten att vara anonym – jag kanske helt enkelt inte vill att mina släktingar, jobbarkompisar eller whatever ska veta vad jag tycker?

    2) Jag har inte skrivit att journalister inte vill arbeta med nätet :)

  • Lazerdonkey

    Att kräva Facebook-inloggning är ett trubbigt verktyg, som bäst. Att skapa ett helt anonymt facebook-konto tog mig ungefär 10 minuter, mest eftersom de två första anonyma mailtjänsterna jag använde mig av inte ville ta emot facebooks autentiseringsmail. Omaket är inte mycket större än att tidigare skapa ett konto på Expressen.se eller Aftonbladet.se (nu kan du dessutom ha ett samlat konto till alla kommentarsfält, det är en ren vinst för näthatare).

  • Har  jobbat som läsarredaktör från och till i ungefär ett år för Aftonbladet.se och tycker att du, liksom många andra, helt har missat att bladet faktiskt som enda tidning har en läsarmedverkansredaktion. En viktig bit i det arbetet har förstås varit att bemöta läsarkommentarer. Det är ett i många fall tungt och svårt jobb, men det märks tydligt hur debatten lyfts när de märker att någon lyssnar på dem och tar till sig osv. Det förs också diskussioner, möten om hur det ska förändras – hur man ska lyfta fram läsarna, belöna dem, bemöta dem osv osv. Huruvida det är rätt väg att gå eller inte finns det olika åsikter om, också på bladet. Ett problem är givetvis att arbetet borde ha börjats, med mer resurser, redan när de första artiklarna med kommentarer publicerades.

  • Nu har jag inte skrivit nåt om anonymiteten överhuvudtaget, utan bara om moderering. Så jag vet inte varför du hävdar att jag hävdar att den inte ska finnas. Anonymiteten alltså. Det är vad jag förstår din egen noja och aversion mot den vänster du en gång tillhörde som spelar dig ett spratt här.

    Man kan använda Facebook, Twitter, Disqus osv för att kommentera hos mig. De sajterna möjliggör alla att du inte behöver ange vem du i verkligheten är. Du kan alltså vara anonym om du vill. Jag vill dock inte att folk ska var anonyma med tanke på mordhot och liknande som riktats mot mig efter de saker jag skrivit om Breivik. Men jag har aldrig modererat bort ett inlägg av den orsaken.

  • Jag är ju en av de allra största politiska bloggarna och jag brukar svara. Det gör vad jag vet också Jinge och andra stora vänsterbloggare. Så jag känner inte igen mig i ditt påstående.

  • Vänster? Vad har det med saken att göra?

    On the fly. iPhonish.
    Keep me posted.
    _____________

    31 aug 2011 kl. 07:29 skrev ”Disqus” :

  • Mariannesdigart

    Som ”gammal” bloggare saknar jag tiden då vi de som aldrig kom fram med lösningar, aldrig fick höras i debatter, aldrig betraktades som en viktig person, blev bekräftade i kommentarfältet och då inte alla gånger av medmänniskor som hade samma åsikter som undertecknad. Där vi myntade begrepp som Cyberköksbord, blogoratzi m.m.  alla heta debatter somyckande  kunde ske i ens bloggpost. På den tiden var  jag insatt i de mesta politiska händelser, hängde med på ett annat sätt mot vad jag gör idag. Sedan kom kändisar, tv-profiler, blondinbellor och journalister in och tog mark…på något sätt försvann sfären in i ett förlöjligande. Visst blev jag stalkad och visst fanns det som idag kallas för ”näthat” men av någon anledning fanns det andra bloggist som gick in och med hela tangentbordet visade på nätetikett. Då gick bloggister in och lämnade ett avtryck på posten i kommentarfältet, den som skapat posten deltog i debatten, det som hände var att kommentarfälten blev tomma många bra skribenter slutade och flera bra bloggar las bakom lås och bom. Jag är nostalgisk men med rätta och vet att jag under nicknamn skrev mina poster, och med besökare från nästan hela världen, politiker som höll andan emellanåt vilket inkluderade vårt tjusiga kungahus var min blogg och   många andras en källa av research i ämnet. Visst väckte blogosfären upp den mest slumrande kronblom. Det utbredda näthatet som tas upp började blomstra efter att många av oss ”vanliga” människor la ner. Att tro att det går att stoppa genom att ta bort möjligheten till anymonitet är i mina ögon helt förkastligt, det som krävs  är mer att den som skriver artikel, post, deltar aktivt i sitt kommentarfält och att  på det viset möter upp. Det stoppar en hel del men inte allt.
    Tack för en bra wake  up artikel.

    Mariannesdigart

  • Mariannesdigart

    Som ”gammal” bloggare saknar jag tiden då vi de som aldrig kom fram med lösningar, aldrig fick höras i debatter, aldrig betraktades som en viktig person, blev bekräftade i kommentarfältet och då inte alla gånger av medmänniskor som hade samma åsikter som undertecknad. Där vi myntade begrepp som Cyberköksbord, blogoratzi m.m.  alla heta debatter somyckande  kunde ske i ens bloggpost. På den tiden var  jag insatt i de mesta politiska händelser, hängde med på ett annat sätt mot vad jag gör idag. Sedan kom kändisar, tv-profiler, blondinbellor och journalister in och tog mark…på något sätt försvann sfären in i ett förlöjligande. Visst blev jag stalkad och visst fanns det som idag kallas för ”näthat” men av någon anledning fanns det andra bloggist som gick in och med hela tangentbordet visade på nätetikett. Då gick bloggister in och lämnade ett avtryck på posten i kommentarfältet, den som skapat posten deltog i debatten, det som hände var att kommentarfälten blev tomma många bra skribenter slutade och flera bra bloggar las bakom lås och bom. Jag är nostalgisk men med rätta och vet att jag under nicknamn skrev mina poster, och med besökare från nästan hela världen, politiker som höll andan emellanåt vilket inkluderade vårt tjusiga kungahus var min blogg och   många andras en källa av research i ämnet. Visst väckte blogosfären upp den mest slumrande kronblom. Det utbredda näthatet som tas upp började blomstra efter att många av oss ”vanliga” människor la ner. Att tro att det går att stoppa genom att ta bort möjligheten till anymonitet är i mina ögon helt förkastligt, det som krävs  är mer att den som skriver artikel, post, deltar aktivt i sitt kommentarfält och att  på det viset möter upp. Det stoppar en hel del men inte allt.
    Tack för en bra wake  up artikel.

    Mariannesdigart

  • Mariannesdigart

    Som ”gammal” bloggare saknar jag tiden då vi de som aldrig kom fram med lösningar, aldrig fick höras i debatter, aldrig betraktades som en viktig person, blev bekräftade i kommentarfältet och då inte alla gånger av medmänniskor som hade samma åsikter som undertecknad. Där vi myntade begrepp som Cyberköksbord, blogoratzi m.m.  alla heta debatter somyckande  kunde ske i ens bloggpost. På den tiden var  jag insatt i de mesta politiska händelser, hängde med på ett annat sätt mot vad jag gör idag. Sedan kom kändisar, tv-profiler, blondinbellor och journalister in och tog mark…på något sätt försvann sfären in i ett förlöjligande. Visst blev jag stalkad och visst fanns det som idag kallas för ”näthat” men av någon anledning fanns det andra bloggist som gick in och med hela tangentbordet visade på nätetikett. Då gick bloggister in och lämnade ett avtryck på posten i kommentarfältet, den som skapat posten deltog i debatten, det som hände var att kommentarfälten blev tomma många bra skribenter slutade och flera bra bloggar las bakom lås och bom. Jag är nostalgisk men med rätta och vet att jag under nicknamn skrev mina poster, och med besökare från nästan hela världen, politiker som höll andan emellanåt vilket inkluderade vårt tjusiga kungahus var min blogg och   många andras en källa av research i ämnet. Visst väckte blogosfären upp den mest slumrande kronblom. Det utbredda näthatet som tas upp började blomstra efter att många av oss ”vanliga” människor la ner. Att tro att det går att stoppa genom att ta bort möjligheten till anymonitet är i mina ögon helt förkastligt, det som krävs  är mer att den som skriver artikel, post, deltar aktivt i sitt kommentarfält och att  på det viset möter upp. Det stoppar en hel del men inte allt.
    Tack för en bra wake  up artikel.

    Mariannesdigart

  • Pingback: Näthatshatare borde lära sig sprida lite nätkärlek | Anna Troberg | Nyheter24()

  • Inte vet jag, men du ljuger om mig och min inställning. Jag är vänster. Nån anledning har du ju till att ljuga. Jag antog att mina vänsteråsikter och din ex-vänsteråsikter fått dig att ljuga som du gör.

  • I grunden är jag för anonymitet på nätet. Men jag tycker t.ex det är orimligt att man anonymt ska ha möjlighet att förtala någon annan och allmänt bete sig som en idiot, som jag också skrev i inlägget. Att man däremot ska ha möjlighet att vara anonym när det kommer till de punkterna du tog upp, är jag helt enig med dig om. Jag ser faktiskt inte det som en motsägelse. Det tog jag däremot knappt upp i mitt inlägg, utan fokuserade enbart på anonyma som bara skriver skit rent ut sagt.

    Att tidningarna borde reagerat för länge sen, då detta är något som pågått i många år är ju en sak men bättre sent än aldrig förmodar jag.

  • Ljuga? Jo, visst – jag är ju extremt intresserad av att få dig i dålig dager. Det är verkligen min mission här i livet. 

    Jag har löst problemet – tog bort din länk och skrev även om själva meningen. Det var aldrig meningen att misskreditera utan helt enkelt att jag tolkade din text. 

  • Jag tror säkert att det kommer att stoppa en hel del. Problemet för min del är att det också stoppar en del goda kommentarer. Är det ett pris man är beredd att betala?

  • Problemet är att de lösningar som tagits fram inte skiljer på ”god anonymitet” och annan. Generellt ska det vara inloggningar mm. Expressens sätt är möjligt det mest vettiga men det kommer de knappast kunna hålla rakt av hur länge som helst. 

    Förtal är olagligt – alltså bör det anmälas. Om det inte kan anmälas så kan det inte kallas förtal. Att hålla en stramare moderationsstrategi är något som borde skett tidigare: och att uppmuntra deltagare att faktiskt rensa ur idioterna genom att inte diskutera med dem: tystnad dödar troll som solsken.

  • Det är sant. Det hade jag glömt. Kanske eftersom den syns allt mindre. Eller att man i tidningens ordinarie spalter inte berättat om den längre på samma sätt som när man startade den.

  • Självklart är det så – men samtidigt är det ett sätt att stävja det. Om det nödvändigtvis ska vara så att man behöver logga in så hoppas jag att det blir fler tjänster än bara Facebook Connect.

  • Nej. Själv är jag ju måttligt imponerad av kommentarsfälten generellt – fr a eftersom utvecklingen blivit som den blivit. 

    Någon total anonymitet finns inte online – men det är skillnad på att kunna efterforska ett ip-nummer, att få verifiera mailadress men sedan kunna heta vad man vill och det som nu diskuteras. IMHO.

  • Tack. Tyvärr har jag idag haft häcken full – och det är antagligen ett bevis på din andra del av inlägget: tiden måste finnas. 

    Tidningarna har tekniskt haft undermåliga system – problemet är väl att deras generella it-system är måttligt nyare än Apollo 13.

  • Pingback: Sociala medier i nästa fas | Deepedition DigitalPR()

  • Det är många missförstånd i den här debatten, och nu menar jag generellt och inte i bloggposten här ovan, och ett är att man numera inte får vara anonym på Expressen.se när kommenterar en artikel. Det fick man förr. Det får man nu.

    Det vi kommunicerade i måndagsmorse var att vi tills vidare förhandsmodererar, så att det som publiceras är i enlighet med användarvillkoren som ju inte tillåter exempelvis rasistiska inlägg eller personangrepp.

    Men om man avhåller sig från näthat i olika former, som anges i reglerna, så får man tycka vad man vill och man får vara anonym.

    Vänligen

    Thomas Mattsson,
    chefredaktör för Expressen

  • Tack för kommentar och helt sant så är ni de enda som väljer att inte plocka bort anonymitetsmöjligheten. Som liberal tidning tycker jag det är en självklarhet. Jag har inte pekat ut er som de som tar bort anonymiteten utan det är en fortsättning av diskursen generellt. 

  • Pingback: Tidningarnas misslyckade kommentarer – det går att kombinera anonymitet med social validering – Jimi Wikman()

  • Pingback: JMW Kommunikation » Medias roll är att förespråka öppenhet()