För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.