Idag den första dagen på 2011 kom den nyhet som flera av oss diskuterat under året: Rick Falkvinge avgår som partiledare för Piratpartiet och Anna Troberg tar över. Hon vill gärna fortsätta att driva piratfrågorna även som en vald partiledare visar hennes första bloggpost efter nyheten.

Istället för att försöka att dra vidare partiet vill han se till att utvecklingen går mot en för ”den vanliga” medborgaren förståelig politik. Det är bra. Det teknokratiska måste också ha en mer social och samhällsinriktad del. Sen tror jag personligen att Rick Falkvinge som internationell pirat kan bli riktigt intressant.
Det märkliga är det här uttalandet – att han väljer att avgå på grund av en osund kultur inom Piratpartiet:

Jag vill inte säga för mycket för jag inte vill ge ytterligare uppmärksamhet till det här. Men jag kan säga så mycket att jag är oerhört förvånad över att vad som helst verkar tillåtas i ett ledningsrum.

Det om något brukar ses som partiledarens ansvar vilket därmed borde utmynna i en egen självkritik. Istället blir det lite att han är ett offer för denna kultur. Att bygga ett parti på öppenhet, på crowdsourcing och med åsikter som inte alltid stämmer överens med det politiskt korrekta är svårt. Även HAX tar upp det här som en viktig anledning.

Piratpartiet har många utmaningar (ett av dem tror jag är att faktiskt byta namn…) men att de är uträknade som en del menar tror jag knappast – snarare är de viktigare än någonsin vilket såväl reaktionen från myndigheter på Wikileaks visar, den läckta informationen om hur amerikanska myndigheter gärna vill strypa informationsfriheten, internettillgång och liknande med hänvisning till såväl säkerhet som för att skydda immateriella tillgångar som ägs av stora företag.

Det handlar om att visa på hur såna inskränkningar förminskar människors demokratiska rättigheter samtidigt som man måste balansera upp och diskutera immaterialrätt utifrån allas möjlighet att både leva på sin information samtidigt som den också måste vara så fri att den inte kan användas som makt och förtryck. Det handlar om att visa att informationspolitik inte är något speciellt utan att det påverkar alla frågor inom samhället. Piratpartiet måste bli ett parti, inte ett enfrågeparti. Utvecklingen vi är mitt i handlar inte längre om teknik utan om såväl individuell integritet som möjlighet att få tillgång till information.

Det är dags att sluta se sig själva som rebeller och mer som en del av diskussionen. Uppdatering: Det handlar om att bli mer implicita, se möjligheter av samarbeten med de personer som står för samma principer, om än med andra partibeteckningar. Styrkan med och möjligheterna för PP handlar om just detta: att kunna fungera som murbräckor även i andra partier, stöd för de frågor som jag tror kommer att bli oerhört viktiga framöver. Att våga lyssna utåt lika mycket som inåt är en central kunskap som övriga partier inte lyckats speciellt bra med. Faran är annars att Piratpartiet fortsätter att vara exkluderande och därmed bli precis som alla andra. Rebelliskhet har två sidor – progressivitet och sekterism.

Nu är det fyra år att bygga vidare på – rensa ut sekterism och bli en kraft att räkna med i opinionen. Det ska bli mycket intressant att följa. Något som även Blogge är inne på. Tror jag…

Uppdatering: Det var sent och jag har haft ganska mycket Las Vegas i huvudet så jag tänkte inte på de kritiska punkter som nu skrivits om. Drottningsylt påpekar att det onekligen är ett problem att grundaren och tidigare partiledaren sitter kvar i ledningen för Piratpartiet. Det innebär en svår balansgång för nya partiledaren och det finns en fara för att utvecklingen går i stå på grund av detta. Dexion gör en lång och mycket kritisk text gentemot hur det hela gått till och pekar också på problemet att partiledningen bekostas/avlönas av Christian Engströms kontorspengar. Det är ett politiskt mecenatskap som i det här fallet kanske är ofrånkomligt men som helt klart bör åtminstone vara fullständigt transparent och reglerat i vad mecenaten har rätt att kräva. Samtidigt måste man se hur snabbt piratrörelsen ändå växt och vilken viktig pusselbit Rick Falkvinge varit i det, vilket Oscar Swartz skriver i sin återblickande text och Opassande skriver en analyserande och kärleksfull kommentar. En inblick från andra sidan ger Vidde. Alla perspektiv visar att Piratpartiet fortfarande har mycket att göra, många tåtar att lösa.

Ulf Bjereld ger en mycket intressant analys av partiledarbytet där han ser det positiva i PPs uppkomst, och menar att Piratpartiet nu kommer att utmanas och samtidigt inte längre vara ensamma om att driva informationspolitik och integritetsfrågor eftersom Liberaldemokraterna, det gamla Liberati, kan bli en del som målar upp ett nytt politiskt landskap. Jag tror, särskilt efter den gemensamma paneldebatt som Liberati, PP och Fi hade under Almedalen, att det kan bli en styrka att det är flera partier som driver på från ett frihetligt liberalt håll. Oavsett vilken politisk grundsyn man kommer från.

Det som kan oroa mig lite är den väldigt… avvaktande hållning som flera ledande pirater håller. Zac försöker att göra en analys som är lika delar PP-analys som eftervalsanalys där det problematiska som jag sett syns i kommentarerna: ett antal personer som helt enkelt vägrar att inse att politik inte är slagord.

Så lycka till Anna. Och lycka till Rick.