Piratpartiets ödesdag

Inför Valvaka.tv hade jag tänkt att faktiskt sätta mig och försöka skriva en lång bloggpost om vad jag faktiskt står politiskt. Det skulle inneburit en ganska lång historisk odyssé genom såväl socialdemokraternas kristna vänsterfalang, till Ungsocialisterna och till anarkismen för att sedan röra sig (den som inte är kommunist när den är ung har inget hjärta ni vet…) mot liberalism och slutligen hamna i libertarianism: hyperindividualistisk frihetsälskande.

Kappvändare? Nej. Däremot har jag valt att gå efter mitt hjärta och min hjärna istället för att stanna kvar när jag sett att mina åsikter och ett parti eller en gruppering inte längre rockar.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag känt mig närmast många av piratfrågorna – även om nu valmanifestet fick mig att fundera. De senaste riksdagsvalen valt att rösta blankt och egentligen: utifrån min rätt cyniska sida och ogillande av statlig inblandning ser jag som princip att jag egentligen borde låta bli. Det här riksdagsvalet kunde blivit första gången på länge jag röstade på ett parti.

Efter idag: det sorgliga utspelet från Rick Falkvinge och de många piratpartister som hudflängt mig och andra på grund av vår kritik känner jag mig vilsen. Eller tillbaka till ruta ett. Jardenberg har uttryckt sin vilsenhet och jag kan känna igen mig även om jag valt att inte vara medlem i PP. För idag har tyvärr piraterna inte visat det jag hoppades på efter ep-valet.

Det sorgligaste är alla de blinda sekteristiska piratpartister (notera att jag inte nu drar alla över en kam – flera goda diskussioner har funnits och det finns flera i partiet som jag håller högt, gillar men tyvärr idag alltför få gentemot en massa orerande, foliehattande och trollande idioter) som nu likt SD-puckon orerar vilt i kommentarsfälten. Som inte förstår att det faktiskt inte spelar någon roll vad Rick menade, att det handlar inte om SR klippt eller inte: det här sätter sig i skallen på folk som annars kunde gett PP en röst och i varje debatt kommer det här hänga med. Människor kommer inte våga knysta att de gillar Piratpartiet eftersom man då kommer behöva försvara sig mot den här saken. Piratpartiet riskerar att bli en paria som SD. Om det var jobbigt att alla politiska motståndare anklagade PP för att vara ett fildelningsparti – gissa hur jobbigt det blir nu. Det blir så enkelt för de andra partiledarna att stänga ute PP från debatterna med hänvisning att man inte vill debattera med personer som står för legalisering av barnporr precis som man inte vill debattera med personer som är invandrarfientliga.

Naiviteten i att “vi gör inte som andra” är beklämmande: tror ni på fullaste allvar att pr utvecklats i ett vakuum? Medialogiken fungerar så här – vill man vara med och leka är det bara att gilla läget. Oavsett vad ni tycker så behövs det mer än en dementi. Det behövs starka uttalanden mot det som sagts. Det kan behövas symbolhandlingar – som jag tidigare sagt: Rick måste gå undan. Hans credd är uttömd. Han är bränd. Ingen kommer ta honom på allvar – nästa uttalande kommer enkelt kunna viftas bort med att “vi vet väl inte om han menar det han säger”.

Fattar inte riktigt vad alla dessa (unga?) arga pirater hoppas att vinna med att dissa personer som mig, Jocke och Unni Drougge när vi med ganska lång erfarenhet av marknadsföring, media och pr inser att det här slog undan benen på Piratpartiet? Vad försöker ni bevisa för människor som stått upp för de frågor som är Piratpartiets grundfrågor? Om ni får tyst på oss – tror ni det försvinner då?

Det som gör mig ondast är de fantastiska personer som jag känner och som satsat tid, pengar och sitt renommé i Piratpartiets namn och som nu kommer bli ifrågasatta på grund av det här. Och att de viktiga frågorna om yttrandefrihet, nätintegritet och öppenhet förfulas genom att kopplas ihop med ett klantigt uttalande av en nyvaken ofokuserad partiledare som glömmer bort att det inte är hans åsikter som är partiets utan faktiskt tvärtom.