Sverigedemokraterna lyckades komma in i riksdagen. Vi är många som behöver fundera var vi gjorde fel: var det rätt att inte ta debatten och lyfta upp deras argument i ljuset och strimla dem? Var det rätt att köra på som om de inte fanns – som de flesta partierna valt att göra.

Jag hoppas att partierna nu funderar över varför det skedde. MLKs viktigaste ord till oss är: det är inte de ondas ondska som oroar mig utan de godas tystnad.

Samtidigt är jag inte förvånad över att det hände. Den uppbragta stämning som nu finns, chockade personer som inte för sitt liv kunde tro att Sverige skulle få ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är en reaktion som kanske förklarar varför SD lyckades: en blåögd tro att Sverige är så mycket bättre än alla andra länder. För främlingsfientliga partier finns i de flesta europeiska länder och att vi skulle undvika detta hade varit mer fascinerande. Man kunde önskat det och det är riktigt illa att de blev vågmästare.

Det intressanta är ändå vad som hänt: vi har två nästan lika stora partier. Med en socialdemokratisk ledare som kan matcha Reinfeldt innebär det att vi kommer att se blockpolitiken som en parentes. Vi är på väg mot en situation likt den som är i England och i USA. Två starka relativt breda partier som käkar upp resten och där individuella politiker kommer att bli viktigare och få mer makt. Det är inte nödvändigtvis så att en sådan utveckling ger mindre partier mer makt, tittar man på lång sikt så är det antagligen tvärtom.

Något som självklart är djupt mänskligt är att i besvikelsen börja att uttrycka sin aversion mot fenomen som SD. Problemet är att det innebär att man ofta sjunker lika djupt. I kommentarerna till det faktum att SD nu kommit in i riksdagen har vi fått se både uttalanden om att Skåne borde säljas till Danmark, att SD:are inte är värda att kallas människor osv. Ohly förklarade att han var fylld av kampvilja men vägrade att ens gå in i samma rum som SDs partiledare Jimmie Åkesson (man kan fundera hur han tänkt föra kampen om han inte ens tänker erkänna existensen av SD). Det rimmar illa med uttalanden om alla människors lika värde. Hata åsikter men hata inte personen.

Nelson Mandela och Desmond Tutu satte sig ner med sina motståndare. Vad ska vi göra?

SD är nu demokratiskt invalda i Sveriges riksdag. Det är ett faktum. Dags att fundera hur man ska kunna hantera detta istället för att fortsätta att osynliggöra och negligera. Westerbergs fjanterier för nitton år sen är inte bättre strategi idag. Det är dags att hantera verkligheten. SD har inga vettiga argument – se till att visa det. Bygg nya nätverk och koalitioner för att inte ge dem makten. Mindre fluffiga ord och mer verkstad. Ny Demokrati kunde inte överleva mer än fyra år. Det kommer inte SD heller göra om man tar bort grunden för deras existens: missnöje med de andra partierna, rädsla för det nya globala individuella och att kunna ta en roll som mobbade och underdogs.

Att som en del valt att uttrycka: att eftersom SD nu är i riksdagen så tänker man flytta från Sverige. Det är ett rejält fånigt argument. Det innebär ju att de som står för goda argument och åsikter blir färre och möjligheten att förändra till det bättre blir mindre.

Slutligen: Piratpartiet är fullständigt förintade. Det borde sannerligen stämma till eftertanke i det partiet. Och jag vet att det finns oerhört mycket sådana redan nu. Jag hoppas på att det finns kraft nog att förändra för grunden är fantastisk. Men det kommer kräva smärtsamma förändringar är jag rädd. Jag tror det kommer att gå men det kommer att krävas smart nätverksbyggande med andra frihetsorganisationer.

Jag går och lägger mig ändå med ett visst hopp. Det är en prekär situation men inte någon katastrof.

Uppdatering: Läs vad Brit skriver på JMWs blogg om vad det nu faktiskt handlar om: handling inte ord. Själv får jag leva med att nästan tio procent av Borlänges befolkning valt att rösta på mörkermännen i SD.