En lördag efter en intensiv arbetsvecka. Inget bloggat den här veckan heller. Tiden räcker inte riktigt till längre. Det är tråkigt. För det krävs tidsoptimering. Jag är konsult. Jag är egenföretagare. Jag måste hinna sälja in, läsa in, leverera. Och mitt jobb går ut på att tänka och analysera. Det tar tid.

Många gånger handlar det också om att allt blir inte som man tänkt sig. Händer något med en kund – en negativ artikel, ett skeende som måste hanteras kommunikativt så är det bara att starta igång; lägga annat åt sidan och lägga upp strategier, ge taktiska råd och stödja i det operativa arbetet. Oavsett om man ligger i svininfluensan, är på Tekniska Muséet med sonen eller har tre timmar till deadline.

Samtidigt kan jag fundera om tidsoptimeringen, den konstanta jakten på fakturerbar tid, är vettig i alla delar. Det är ett faktum: gör inte jag det blir det kärvt månaden efter.

Jag har ett bra tag jobbat med mätning av sociala medier – att hitta bra och skarpa sätt att erbjuda nästa steg för kunder. Det innebär att jag funderar mycket över nyckeltal och eftersom sociala medier är billigt att sätta upp men kostar genom att man måste lägga ner tid så är tidsoptimeringen där igen.

Jag berördes lite illa av en passus i gårdagens Flashforward: en av systrarna (kommer inte ihåg namnen) gick till sin pastor för att fråga ganska tunga saker. Han var stressad och när hon frågade om metafysiska frågor och allt annat lyssnade han inte utan gav ett meningslöst svar och skickade kvinnan vidare. Tidsoptimering och delegering. Prioritera det som ger mest utdelning.

I grunden handlar all mätning, all effekt om vilket mål man satt redan innan man började. Självklart kan man optimera utifrån en klar modell men den är alltid utifrån ett mål och ett antal förutbestämda strategipunkter. På samma sätt gäller prioriteringar: att kanske inte alltid rusa efter det som brinner mest utan att prioritera utifrån de mål och de hållpunkter som man satt upp.

Att jag berördes illa av segmentet i Flashforward beror säkert på att jag minns så många gånger där jag som präst fick skärpa mig själv och kom på mig själv att jag tidsoptimerade fel – men kom på det i tid för att kunna laga det. Exempelvis – det är flera nätter jag träffade på ungdomar ute på stan då jag nattvandrade, som satt sig och bara mådde dåligt – livets jävlighet kom över dem. Antingen kunde jag prata en stund och sedan gå vidare – eller så kunde jag sätta mig bredvid och dela tystnaden, och vänta tills det var dags att prata. Jag har suttit timtal på marken på parkeringsplatser, på stentrappor och på andra ställen. Tittat på stjärnor, funderat över livet självt med en mol tyst ungdom bredvid mig. Ibland blev det inget sagt alls – men jag har efteråt fått fantastiska tack för att jag faktiskt var där. Eller så utvecklade det sig till fantastiska samtal om livet, om problem och där tiden optimerade sig själv.

Jag tror det kan vara en viktig sak att lära sig för kommunikationsbranschen: tystnaden och icke-görandet skapar plats för kreativitet och bra strategier. För en kund borde det vara en självklarhet att i offertsammanhanget fråga “men var är tiden för att tänka – hur ska du hinna det på de här timmarna?”. Tidsoptimering kan inte handla om att tidskomprimera utan att få ut bäst effekt: och det får man när man lägger till redundans, tid att tänka och att vara tyst.

Min vän JK, cd på JMW (som för övrigt blivit pappa i veckan – grattis: du kommer bli en fantastisk pappa), pratar gärna om liveline istället för deadline. För en idé, ett projekt behöver snarare ses som att födas när det startas – inte att det dör när deadline nås. Tror att det är en viktig lärdom och tanke: och att vi måste mycket bättre integrera stillheten, tystnaden och tänkandet.

Jag jobbar gärna mycket. Jag jobbar gärna 24/7/365 om jag har tid att tänka. Annars gör jag inget bra jobb. Och det jag glömt bort lite är att bloggandet är ett sätt att tänka; att plocka upp tankespår och låta dem utvecklas.