Godmorgon. Idag bör ni läsa Isobels text om FRA. Hon målar med den stora penseln och det är kanske bland det bästa som skrivits i traditionella medier runt konflikten mellan de analoga värderingar som personer som Olah Örtengren vars argument går ut på att om man inte vill få sin personliga integritet bruten så ska man sluta använda internet (och bankkort etc.) och den verklighet för många av oss med digitala värderingar där det helt enkelt inte går att sluta använda internet. Det Isobel påpekar är att det inte längre är en skiljelinje mellan tänkandet och delandet:

För att göra det i sin tur måste vi tyvärr sluta tänka. Sluta kommunicera. Sluta finnas.
Löjligt, tänker den ickedigitale. Internet hjälper väl ingen att tänka eller kommunicera. Där finns ju bara skvaller och trams.
Och det är där skiljelinjen går. Mellan oss som genom tekniken fungerar på ett fundamentalt nytt sätt som människor, och dem som inte tagit det steget.
Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.

Det är ju det som kanske förklarar den många gånger statiska diskussion som skett: många politiker har samma syn som denne Olah (även om han är en extremt självgod och mycket elitistisk person som gillar att ge folk öknamn och slänga deterministiska ”sanningar” omkring sig) och ser Internet som ett medel utan något större värde än vilken annan kommunikationskanal som helst. Då är det inget problem att skapa lagar som i sin längd kan slå ut en kanal. Det är till skillnad mot många av oss andra som ser Internet som en oavhängig del av vårt liv, en viktig social kanal. Att då stifta lagar som hotar detta och som handlar om att den grundläggande personliga integriteten i en dialog hotas innebär att lagen hotar personers innersta existensberättigande.
Det är en dystopi som Isobel målar upp och den känns ändå inte som tillräckligt svart. Det som i grunden sker är ett försök att slå sönder en revolution – en kommunikationsrevolution. En revolution där människor får tänka själva.