Om det inte är ”the next thing” vad är det då?

En liten postning i en dumpsamling fick en jäkla fart på den som det handlade om. Suzanne från pr-byrån Tactiq har förklarat att jag är illiterat när det kommer till cacheminnen. Tyvärr hade hon fel – Dagens Media har låtit bli att ta bort en gammal version: version=116269 av en artikel (den jag länkade till) och helt enkelt lagt till en ”rättad” version: version=116273. Och jag gjorde en uppdatering som jag uppenbarligen glömde spara…

I min värld är det dock sändaren: dvs Suzanne Hugoson som måste ansvara för att se till att allt blir rätt – inte dumpa över ansvaret på mottagaren (dvs. mig). I det här fallet är det mediet som inte fungerat (dvs. Dagens Media och RvdB). Uppenbarligen anser Tactiq PR att det är bra mediahantering att anklaga mottagaren för dumhet. Och inte inse att det kommer att smälla tillbaka. Jag menar: jag skulle gärna se Ericsson eller annat storbolag börja säga ”nej, det som du säger och bevisar står där står inte där” till sina analytiker och aktieköpare…

Men dock. En miss i kommunikationen där. Jag löste problemet i slutänden.

Så till själva grundfrågan: Tactiq PR (som byrå upplever jag dem som spännande) startar en community, Styreplan.se (don’t get me started on the naming-issue…), där ungdomar ska skicka in bilder på politiker och blogga om politik. Och man hänvisar till att man jobbar med alternativ marknadsföring och vill jobba med ny teknik. Communities och bloggar är inte (idag) ”ny teknik” och när jag läser Influx senaste artikel can "next fatigue" help brands? så blir jag fundersam över det vettiga att föra fram sin byrå som att jobba med ny teknik dvs. frontline samtidigt som man berättar om att man är typ tjugofemte i att starta en tematiskt inriktad community. För att citera Ed Cotton:

brands constantly need to have something new and ”next” to talk about, if they want to engage.

However, in an ”attention starved” world, how much work do people really want to do? When does the trade off between the cache of discovering something new and the effort required to discover it become too much?

Det här är lite varken eller. Det är varken ”the next thing” eller ett redan inarbetat brand (Lunarstorm har exempelvis totalt misslyckats med sin bloggsatsning men är å andra sidan ett jävligt starkt varumärke)

Jag tror helt enkelt att Styreplan.se är ett feltänk av följande anledningar:

  1. De som är stenhårt intresserade av att blogga om politik har idag redan en blogg oavsett ålder. För det är personer som använder sig av nya medier tidigt eftersom de vill få ut sina åsikter.
  2. LO och flera andra politiska intresseorganisationer har redan startat ett sorts bloggcommunities, vilka inte direkt fått världens största genomslag. Dels på grund av att de faktiskt varit lite för tidiga gentemot själva blogging-goes-mainstream, dels för att det handlat om att till viss del ”stänga in” bloggarna.
  3. För det här är en viktig lärdom: bloggandet bygger på att ha frihet att säga vad man vill. Något som diskuterar oerhört mycket i de bloggcommunities som idag redan finns, orkestrerade fr a av kvällstidningarnas nya medier-redaktioner är just påverkan från communityn. Problemet för politiksamlingarna är att det är många regelmässigt drivna partivänner som gärna påpekat partilinjen vilket tagit udden av bloggares engagemang.
  4. De som idag redan kan tänka sig att ”stänga in sig” i en bloggcommunity har antingen redan gått med i någon av de mediadrivna communities som finns eller hörsammat lockropen från Metrobloggen – och att komma efteråt utan att erbjuda en ”bättre deal” (vad jag och andra anser om värdet av den dealen vet ni redan) än Metro kan nog bli svårt. ”What’s-in-it-for-me” dvs. ställa sig den fråga som konsumenten ställer sig är något marknadsförare alltid måste göra. Hela tiden. Den känns mycket svårsvarad i det här fallet.
  5. Att starta ett icke-partipolitiskt community innebär antingen att det kommer bli en tummelplats för ständigt pågående flame wars, eller att det blir för generellt och disparat. Hur ska man prata politik i så generella termer som det hela verkar bygga på? Jag vet inte.
  6. Att samtidigt försöka skapa en air av ”content”, och seriositet medan i andra taget prata om att skicka foton på politiker mm (och med den rätt indirekt mot unga nedvärderande förklaringen: ”Vi vill ha en ungdomlig stil och ungdomar tycker det är mer intressant med bilder.” känns svårt. De två inriktningarna upplever jag som mycket disparata. Och tillsammans svårkommunicerade till eventuella annons- eller tjänsteköpare.

Så, nej. Jag försöker idag inte sälja in tanken på att använda bloggformatet i nya sajter genom att säga att det är ”det nya” eller ”the next thing”. Second Life är inte ens ”the next thing” längre. Utan att sälja in det utifrån att det dels är ett lättanvänt format för företaget att skapa dynamiskt innehåll och uppehålla relationer med konsumenterna, och att det innebär en ständig möjlighet till att kommunicera sitt varumärke. Varför en byrå som jobbat med så spännande kunder gör en så pass beige idé och försöker skapa egen-PR genom den vet jag inte. Men bra är det inte.

Disclaimer: Som ni märker är jag lite osäker på Researcher.se:s framtid: det kräver en jävla massa tid att driva två bloggar så den här postningen hamnar på deep.edition så får vi se om den flyttas över senare.

Andra om: , , , , , , , , , , , , , , —–

  1. jodå – från den nya ”rättade” versionen []