Ok. Jag lever. Bara en plötslig slintning, en sorts mental dikeskörning.
Nej, det är inte beroende av stressen. Den gör det visserligen inte bättre men samtidigt så innebär mycket att göra att jag slipper fajtas med demonerna dag ut och dag in. Jag är diagnosticerad med kronisk depression. Personer med den diagnosen har kanske inte världens bästa trackrecord när det gäller överlevnad. Dock - hittills håller jag mig kvar.
Det är inte någon trevlig upplevelse. För dem som sett tredje Harry Potter-filmen och vet hur Dementorer liksom andas in en människas lycka. Så känns det. Som om andan dras ur en, att man aldrig ska bli lycklig igen. Och samtidigt måste man liksom klara av att leva.
För ett tag sedan frågade presidenten mig hur jag menade med att jag skrev:
Problemet är väl att jag kanske trodde jag skulle vara lyckligare. I slutänden. Samtidigt är det antagligen en chimär? Att bli lycklig. Sådär lycklig en längre stund än ett ögonblick.
Problemet med mitt liv eller snarare, min själ eller psyke whatever är just det. Upplevelsen av lycka handlar om smÃ¥ korta ögonblick, som i sig är starka. Men den överhängande majoriteten av tid är kamp mot mörker och känslan av … icke-värde. Ett av mina skydd är att vara duktig. Ett annat är att övertrassera logikkontot. PÃ¥ sÃ¥ sätt är mitt nuvarande jobb perfekt - varje dag är en ny utmaning att göra saker bättre än bäst.
Så det är inte så lätt att skaffa sig ett nytt liv. Jag hänger i genom att ha roligt på jobbet, och för mina barns skull. De är kanske den allra starkaste drivkraften även om jag ofta känner mig djupt otillräcklig och jävligt misslyckad som förälder (som tur var har de en till som är perfekt). Men för min egen skull? Nej. Självföraktet och självhatet sitter djupt rotat. Så djupt att inte ens en tro kunde hålla sig kvar i mörkret.
Vad har det kommit av? Ingen vet väl egentligen säkert. Vissa menar att det är en svaghet i själva psyket, avsaknad av signalsubstanser etc. Andra menar att det beror på hur man vuxit upp och well, jag har väl inte direkt haft det enkelt. En sak som jag mer och mer insett är att min farsa valde att fly för att rädda sitt eget skinn, då 1977. Måhända fegt att lämna mig, en ensam sjuåring, i den galna värld som min mor levde i, på grund av sin djupa borderlinestörning. Men samtidigt - i grunden kan jag förstå honom. Han hade stått ut tjugoett år redan. Uppenbarligen ligger dumenvisheten i släkten. Samtidigt gjorde det att morsan sjönk djupare och djupare in i sin narcissistiska läggning och drog in mig i det - vilket innebar både fysiska och psykiska övergrepp. Så - nej, att det är som det är - det är inte så underligt.
Varför kom det nu? Antagligen eftersom det imorgon är återträff med min gamla grundskoleklass. Jag åker inte. Men allt sånt startar processer i det undermedvetna. Saker som inte riktigt går att styra.
SÃ¥. Jag blir kvar ett tag till.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
jag åker aldrig på klassträffar - det är alltför jobbigt att påminnas om den man var då.
Kram på dig, en stor en!
Jag vill ge nåt stöd men jag vettifn om jag är till nån hjälp egentligen.
Dessutom tycker jag att du är en bra person även om du inte skrev det här inlägget för att få beröm.
Jag orkar inte ens förklara varför jag inte åker på återträffar. Du har i alla fall börjat förstå varför.
Ha en bra helg, min vän. Frun skriker detsamma genom telepati så mina trumhinnor skallrar.
Förstå din far??? Hur FAN kunde han lämna ETT BARN i helvetet, om inte ens han - EN VUXEN MÄNNISKA- klarade av att bo där?!?!
Tack för att svarade och försökte beskriva.
Men man blir så vettlöst förtvivlad över tanken på det där lilla barnet, utelämnat till vansinne, att man blir rasande arg och bara vill GÖRA något, fast det går ju inte, allt har ju redan hänt och det är hemskt hemskt hemskt.
Det sm har hänt gÃ¥r ju inte att pÃ¥verka. Din farsa svek (för det gjorde han oavsett vad man hittar för motiv), Din morsa ocksÃ¥. Och kvar är Du, kämpar med demoner som Du lyckas hÃ¥lla i schakt och inte mkt mer. Min mor var manodepressiv och jag kan väl säga att det var tufft, men samtidigt sÃ¥ kan jag pÃ¥ ngt sätt ändÃ¥ se det positiva i att ha en förälder med de dragen. För JAG uppskattar MITT liv förmodligen mer än vad jag hade gjort om jag inte haft det som motpol. Jag vet liksom alternativet - och även om det inte är ngn tröst, sÃ¥ kanske Dina barn sÃ¥ smÃ¥ningom kan dra nytta av Din kamp. Äsch, det här blev meckigt… men jag hoppas Du förstÃ¥r vad jag menar. Jag har ju tabbat mig förr…*S*
Vet du, det var först härom veckan som jag insÃ¥g att det finns människor som anser sig uppleva lycka mer än nÃ¥gra ögonblick i taget. *s* Jag undrar ofta om vissa människor liksom föds med en mer depressiv läggning? Jag börjar tro att det kan gÃ¥ i arv. Himla kul i sÃ¥ fall…
Det låter bra att du är kvar. Fortsätt så. *kram*
Jag tror att lycka i viss mån kan tvingas fram, om man inte är blockerad (som av sjukdom då).
Ta en sån sak som när du hade med ditt barn på jobbet, bloggbeskrivningen där lyste av en skimrande lycka. Den lyckan känner jag igen och är väl alla hyfsat stabila föräldrars vardag. Det unga psykets oförstörda, positiva inställning till världen som ett stort äventyr. Sen har vi vuxna sunkat till det rejält, men defaultinställningen eller orginaluppsättningen för en själ är alltid(?) positiv nyfikenhet och kanske kan man resetta sig själv dit genom att gå ut o plocka svamp med familjen eller något sånt.
Börja yoga. Jag menar det. Allvarligt. Och säg inte “nä, det är inget för mig”. Det sa jag. Och fick fel. Lycka till. BB stödjer pÃ¥ distans.
Hang in there, Man!
BRB. Du har en mycket annorlunda ingång när det gäller medkänsla och empati. Pekfingrar i luften. Rätt fascinerande måste jag säga.
presidenten. Det är skillnad på att förstå och att säga att det nödvändigtvis var rätt. Det är också så att ibland finns det en punkt där valet mellan att överleva och därmed offra eller att stanna kvar och inte veta vad som händer helt enkelt måste göras. Det var en annan tid då. Vi pratar 1977.
Studiomannen. Jag gillar din frus attityd :).
Lycka kommer inte av sig självt för oss som inte har den “läggningen” (eller för den delen en lycklig barndom). Man fÃ¥r kämpa, träna och öva. Precis som man gör med allt annat man vill bli bra pÃ¥.
Lycka. Vad är lycka om inte just de där ögonblicken… De man sparar pÃ¥ i ett fack i vindlingarna, att ta fram när det nattsvarta knackar pÃ¥. Är glad över din rättframhet. Du är modig. Modigare än de flesta jag rÃ¥kat pÃ¥. Och att välja livet för avkommans skull är en bra anledning. Taskiga föräldrar och dito uppväxter finns det för mÃ¥nga av. Resultatet av det ser man dagligdags. Tyvärr. Häng kvar ett tag till, sÃ¥ kan du skramla ihop fler ögonblick av lycka. SÃ¥dana som för dig framÃ¥t en dag i taget.
HEJ
Vill bara säga att du kommit lÃ¥ngt min gamla vän. Du är duktig alltid varit det jag vet … din envishet tänker jag inte ens kommentera bara nämna…. hi hi
Brukar titta in här då och då. Ifall du undrar?
Hälsa din underbara fru och de där två som får livet att bara gå framåt.
Finska pinnar nej…jag menar kramar
Viel Glück!
Skriv en bok?
Jag funderar pÃ¥ att göra det, men minnena frÃ¥n det som var gör fortfarande ont… ändÃ¥, ibland känns det som nÃ¥got som vore nödvändigt att göra för att bearbeta de där onda känslorna, komma över en passiviserande tröskel pÃ¥ nÃ¥got vis. Ser du ljusen i mörkret? ser du alla som läser dina ord, som skickar dig sina egna? *kram*
[Comment ID #3425 Will Be Quoted Here]
Nu vet jag att jag sidospÃ¥rar lite, men ifall du vill kan du kanske förklara vad du menar med pekfinger i luften? Pekpinnar? Det är fullt möjligt att det är min ingÃ¥ng till empati. Jag hÃ¥ller upp en pekpinne och riktar den mot en stor fet skimmrande skatt och säger “har du glömt bort den där?” Det kan vara som nÃ¥n sa ovan fantastiska minnen instoppade i fack. Eller bara vetskapen om att man är del i en (tidvis) fungerande familj. Ett sammanhang, en uppgift, ett jobb, en fru, ett barn, ett hem, en tennisgranne, en ljus framtid… Ett helt jäkla komplett liv som är bara ditt. MÃ¥nga skulle vara avundsjuk pÃ¥ det. Fantastiskt!
Eller så skulle du BRB kanske träna på dina communication skills. Det är sändaren som ansvarar för att saker tolkas rätt - inte mottagaren.
Det du uppenbarligen inte kan läsa dig till är att det inte handlar om “att pÃ¥minnas om saker” hit och dit. Det är ett sjukdomstillstÃ¥nd. Ta och slÃ¥ upp pÃ¥ Wikipedia vad det innebär med kronisk depression eftersom du verkar missat vissa grundläggande utbildningsdagar.
SÃ¥ - om det är ditt sätt sÃ¥ undrar jag stillsamt om du använder samma sätt gentemot nÃ¥gon som ex.vis brutit benet? Eller har cancer? Eller lider av dyslexi? Antar att du ocksÃ¥ säger till en person med Alzheimers “men kom ihÃ¥g allt fint du har omkring dig” ocksÃ¥.
[Comment ID #3519 Will Be Quoted Here]
Det skrivs för många böcker :)
[Comment ID #3525 Will Be Quoted Here]
Okej jag ber om ursäkt om det är så. Min avsikt var ändå lite som du säger: någon bryter benet och jag kommer med en blomma för att dom ska få titta på något fint och bli glada. Är det inte så det fungerar? Man ger en gåva för att visa att man bryr sig, ett stöd.
Men jag är medveten om att det finns sjukdomstillstånd där signalsubstanser är fel och endast medicin hjälper. Men även där kan man väl säga nått snällt. Inte påminna om saker per se utan bara säga nått uppmuntrande, och det var det mest uppmuntrande jag kunde komma på. Dålig fantasi kanske och jag ber om ursäkt även för det.