Jag går in här. Det är min blogg. Den jag haft i snart tretton år. Jag inser att jag inte skrivit något här sedan oktober. Det är inte längre en fristad. Finns inget längre att tycka, det onda har vunnit så mycket mark, det inskränkta, det hatiska tar centimeter för centimeter. Därute. Jag tittar på Youtube, jag läser inte nyheter längre, jag orkar inte riktigt bry mig om mer än just det jag behöver bry mig om för mitt jobb.

Insikten att jag inte längre brinner, att jag är tröttare än jag någonsin varit. Att allt jag försöker bygga blir sandslott som sköljs bort av nästa våg. Och nästa våg tar bort alla spår av det som fanns där.

Jag har tystnat. Det är en sliten kropp, en sliten själ. Och ett oerhört slitet hjärta. Så mycket som idag handlar om överlevnad. Jag lever inte längre men jag överlever. Jag går på rutin eller på sista ångorna av min vilja och nån sorts envishet. Men glädjen är inte där, viljan till innovation flämtar mest, nyfikenheten är som en skugga.

Om jag trodde på karma skulle jag helt klart tolka senaste åren som en jävla bitchslap, om jag trodde på Gud skulle jag fundera över hur länge jag skulle behöva straffas, om jag ens trodde på ödet så skulle det vara nån sorts märklig ironi. Men jag tror ju inte.

Problemet är att jag inte ens längre tror på mig själv. När jag förlorade tron på Gud så var det både vackert, sorgligt men en upplevelse som byggde upp något nytt. Att förlora tron på sig själv – är bara rätt skrämmande. Det är bara ekande tomt ingenting. Ett existerande utan någon som helst riktning. En seglats med slackande segel och ett roder som slutat fungera.