Jag har inte skrivit ett ord om nazistdemonstrationen i Borlänge. Jag som spenderat tid och mängder av text på att bekämpa och ifrågasätta fascismen. Inte ett blogginlägg, inte en uppdatering, inte något mer än några snaps på alla polisbilarna utanför Grand i Falun.

Jag har inte skrivit något blogginlägg om Telias frapperande brott mot nätneutraliteten (fast vi pratade om det i podcasten). Jag har varit rätt tyst runt det mesta av kaoset i MP och inte brytt mig särdeles över att Piratpartiet fått ny partiledare (det sista har iofs ingen annan varit speciellt intresserad av heller). Jag har inte ens brytt mig om att oroa mig offentligt för eventuell snuskatastrof. Det har hänt en massa saker, saker som jag vanligtvis brukat både twittra, facebooka och blogga om.

Nu ingenting.

För det är för tillfället ganska ointressant. Jag har gått in i den lilla bubblan. Den väldigt individuella och avskalade. Jag har stängt ner och ute. Mitt eget liv, vårt närmaste liv. Vårt, mitt. Strukturförändring, dekonstruktion, avveckling.

Jag har flyttat, skaffat lägenhet, delat saker och jobbat. Jag har tittat på Youtubevideos och jobbat, planerat, skaffat nya saker. Jag har gråtit, suckat och funderat över livet.

26 år är mer än halva livet. Just nu tänker jag vara här.