Det tog länge innan jag kunde läsa klart den. Christina Stiellis bok ”Allt för din skull” är smärtsam på många plan. Jag började läsa den när jag fick den – men sedan har jag inte kunnat läsa den – förrän nu. Och viktig läsning: en uppgörelse med både en frikyrka och ett liv som innebär att ständigt passa in.

Det här är ingen recension. För det kan jag svårligen göra eftersom jag är vän med Christina och följt tillkomsten av boken en hel del – och samtidigt är det en bok som inte egentligen går att säga ”bra” eller ”dåligt” om.

Det handlar om Karoline som försöker leva som församlingen säger, hennes mor, moderns bror Aron och det handlar om en far som inte riktigt passar in i den mall, det mönster som skapats genom hans frus – och inte minst fruns brors inflytande på deras tro, vardag och liv.

Det handlar också om att bli tonåring – och det i en miljö som förnekar allt som tonåren handlar om. Och det handlar om övergrepp – och det i namnet av Gud. Det värsta tänkbara.

Det är en djupt teologisk bok utan att någon gång stöka till det med teologiska diskussioner: en bok om att göra upp med sin tro i ljuset av den teologi som klassisk väckelsekristendom fört fram. Men det handlar också om att i slutänden bryta upp och bryta ihop.

Det är också en bok om hopp – och faktiskt kvinnlig styrka gentemot ett manligt patriarkat där Gudsbilden är dömande, en han, och Jesus krävande och i det här fallet pastor Aron, moderns bror, får stå som en sorts symbol för det onda i den manliga samtidigt som pappan får vara pendangen; en man som har svårt att hitta sin plats och sin kärlek igen.

Döden också. Döden som en grym verklighet. Men också en verklighet som testar teologin, tron. Det är en vacker bild i sig och slutet på boken är så mycket hoppfullt i all sin oerhörda mörkhet. Och jag vill ha mer. För det känns som det finns mycket mer att berätta. Mer att visa upp. Jag håller med Fru E om att slutet känns för snabbt (men jag gillar det filmiska).

Christina målar en oerhört bra bild av hur en förkvävande frikyrkoförsamling kan kännas – och samtidigt visar hur dess regler skapar en trygghet för den som inte ännu skakats om i grundvalarna. Jag känner igen mig i en del från min barndom även om det var så mycket mindre av det hårdföra då jag växte upp i Missionskyrkan. Men jag känner alltför väl igen det hårdföra, den dömande guden och inte minst rädslan för besatthet: den totala dikotomin mellan antingen frälst eller annars av djävulen från mina år inom Livets Ord.

För min del blev de erfarenheterna styrka när jag slog mig fri och blev en del av Svenska kyrkan. Där gudsbilden är så totalt annorlunda. Vilket självklart kan sägas vara lite märkligt då jag också känner igen mig i den insikten i att inte längre tro. Uppgörelsen där det för mig handlade om att universum, blev tomt. Den metafysiska närvaron av något mer – försvann.

Skaffa boken och läs den. Läs intervjun med Christina i Dagen. Läs också Sunnlidens recension för den är väldigt intressant.

 

—

Detta är en postning i #blogg100.