Så satt jag där. På kortrappan. Jag vet inte varför jag drogs dit. Jag har ju lämnat sen länge. En underlig plats att sitta på men för mig en plats där jag förändrade något. För många år sen. Förändrade en gudstjänstform, förändrade tilltalet i predikan. Ute en sol, en himmelsprakt. Inne. Mörkt svalt ensligt tyst. Något som en gång var men inte längre är.

Från överifrån till underifrån. Sen förändrades allt. Det som var självklart blev inte det. Det som var rakt, böjdes. Jag förändrades. Omständigheterna förändrades. Ett steg ifrån. Ett steg till.

Jag gillade aldrig predikstolen. Jag gillade aldrig högaltaret. Jag ville vara på golvet. Präst är en funktion. En roll att fylla. En deltagare i mötet med det gudomliga. Sen deltog jag inte längre.

Vad det nu är. Det gudomliga. Det mänskliga. Skapat och skapad. Ett ständigt &. Spänningsfältet mellan heligt och vanligt. Kärlek och icke-kärlek.

Twittraren @mammeli frågade mig: ”Vad hände i kyrkan??”. Det är en bra fråga. Det finns flera bottnar i det svaret. Några delsvar kanske jag hittade igår. Andra svar ställer nya frågor. Som man inte har några svar till.

Jag tittar upp. Han hänger där. Lidande, smal och sådär maktlös som bara en gammal kristusbild kan se ut. Utanför – ett träd med äpplen framför ett tomt kors i minneslunden. Motsättningar, motsägelser, och livet i nån sorts kondenserad form.

Dagen efter. Läser Kristian Lundbergs text om tro i SvD:

Jag vet inte när jag passerade gränsen och nådde fram till en tro. Jag vet däremot att jag numera befinner mig i ett mer främmande land, en plats där jag på samma gång är helt hemma och alltid en främling. Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration. Det är tro. Ett inre liv, ett yttre liv.

När jag för första gången på mycket länge gick in i Stora Tuna kyrka så är det snarare utifrån min historia. ”Jag vet inte när jag passerade gränsen och tappade tron.” 

Fast jag vet när jag insåg det. Men den där grundtonen. Basackordet ekar. Eller ett märke. Ett brandat märke på själen. Är vi klara med varandra? Kan du lämna mig ifred? Frågor som i otron blir väldigt personliga. Som blir motsägelsefulla. Eller som jag ställer mig lika mycket till mig själv som till någon gudomlig varelse.

”Förlåt min otro” är en del av gudstjänstens innehåll. Varför det? Ibland behöver nog människor be om förlåtelse för sin tro. Till den de tror på. Men likaväl som att ifrågasätta sin egen tro – hur många gånger ifrågasätter vi vår egen otro.

Jag blev ensam på min sista semesterdag. Jag tog kamerorna och Toyotan och åkte ut. En lång vandring i vackraste naturområdet. Och en vandring in i själen. Tystnaden och koncentrationen i att ta bilder. Att titta efter det man inte annars ser. Perspektiv och vinklar som tas ur det vanliga för att fästas som egna bilder. Absolut koncentration. Som öppnar upp för tankar som sällan hinner tänkas. Värmen gör att man går sakta, tittar uppåt, utåt och inåt. Andas. Ingen tid att passa. Ingen som väntar på en.

Vilken av alla nyanser är den rätta? Vilka svar är de svar som är sanna? Varje steg är ett steg till. Och ett steg ifrån.

(Övriga bilder finns här och om man inte känner historien bakom mitt liv innan Deeped så kan man läsa mer här.