Att glömma bort att inse att det är sällan så att det var bättre förr kan vara alltför enkelt och en av ledarskribenterna i Dalarnas tidningar gör det idag, med en lite lätt medelålders snörp på munnen:

Genom att vara snygg, populär och modemedveten som tjej kan man för en kortkort stund i livet sola sig i uppmärksamhet.

Och det skulle vara något nytt? Det är knappast så att det plötsligt dykt upp som ett nytt beteende bland människor?

Pernilla Ohlin skriver ett ledarstick i Dalarnas Tidningar som stör mig en del. Det handlar om ”plutmunsgenerationen” och även om hon försöker lyfta in att den nya generationens tjejer är mer frigjorda och mer framåt så menar hon

 Jag är helt övertygad om att tonårstjejer i dag lider av en större utseendefixering än vad min generation gjorde och att den bottnar i en återgång till mögliga könsroller.

Hennes exempel är vaga och för att verifiera tar hon ett antal av sina kompisar där en pappa stängt ner dotterns Facebookkonto tills dottern lovade att inte lägga upp ”såna bilder”, hennes yngre bekanta som bara tittar på smala smärta tjejer som ”liggbara” och Ohlins svägerska får oemotsagd dissa en nämnd klädkedja som den som skapat det hela genom sitt modespråk. Slutsatsen är att det fortfarande är utseendefixering som skapar värde – och att det hela är media och reklamens fel. Samma gamla usla externa scapegoat-jagande alltså.

Framförallt har hon generellt fel eftersom hon knappast kan säga att vår generation var mindre utseendefixerad: vår tonårstid var fylld av hårspray, axelvaddar och mängder av regler och influenser. Det fanns färre mediakanaler att kommunicera, vilket också gav en mycket större likformighet i hur någon skulle se ut. Men generellt var man lika inriktad på det smala som det vackra, märkeskläder som det som gav status men till skillnad mot dagens modebloggerskor som valt att bli sina egna experter så fanns det här ett antal fixstjärnor som bestämde hur allt skulle vara.

Jag blir beklämd när analysen är så grund, när en person med rätt rejäl dos intelligens inte problematiserar mer. När det gäller killar som förklarar någon som ”liggbar” eller inte – det är ju deras värderingar som suger – knappast så att tjejerna skulle vara felet. Det är knappast så att media eller reklam bestämmer de reglerna. För man kan fundera om det inte är så att Ohlin här helt enkelt utgår från ett felslut: hon tolkar allt utifrån att hennes (och min) generation har svaret, alltid gjort rätt och väljer inte att fundera om både inte både kompisen vars dotter fick lova att inte ta plutmunsbilder och svägerskan borde fundera över dels hur de själva pratar om utseende med sina barn – och hur de själva värderar vad som är snyggt. Det är ännu en gång tolkningen runt att ”barn” är rena och oförstörda och ska skyddas från externa (läs media/reklam) faror i föräldrarnas famn. Värderingar pådyvlas utifrån och det faktum att döttrarna garanterat hör föräldrar diskutera sin egen vikt, ser sin mor pluta med läpparna inför nyårsfesten och blir insatt i träningshets genom att se sina föräldrar stressa till Friskis och Svettis – det påverkar inte alls hur de sedan tolkar den media de omvärvs av.

Men jag undrar hur många av dessa tjejer som egentligen är nöjda med sitt utseende? Tävlar de med varandra? De måste de göra. På en blogg, skriven av två 19-åringar, där 90 procent av bilderna består av självporträtt i olika vinklar, läser jag i ett inlägg: ”Sååå sjukt snygg, hur kan man vara så snygg? Av alla människor jag skulle vilja byta utseende med så vinner Heidi Klum”.

Hur låter det hemma i tv-sofforna? Och hur väljer Pernilla och andra sina outfits varje dag? Helt utan att fundera på om man är snygg i andras ögon? De kvinnor jag frågat genom åren varför de lägger så mycket tid på morgnarna på smink, på att välja kläder osv har förklarat för mig att det handlar om att vara snygg gentemot andra kvinnor – en konstant tävling. Att inte kunna gå till brevlådan utan smink handlar inte om att man i grunden tror att man ska hitta mannen i sitt liv stående vid grannens staket utan ifall man skulle träffa någon ie. vännina. Att inte åka till affären i mysdressen handlar om en instant upplevelse av att ikläda sig den roll man valt.

Varje generations värderingar byggs både av arv och av dikotomi mot arvet: på samma gång handlar det om att barn integrerar sina föräldrars värderingar men också gör uppror mot dem. Det är ett socialpsykologiskt pendulum som svänger fram och tillbaka och sakta bygger en personlighet. Att som vuxen inte inse detta – och våga ifrågasätta inte bara de externa påverkansfaktorer utan också sina egna sätt att kommunicera värderingar innebär att man avhänder sig möjligheten att vara en motkraft eller balans.

Det är enkelt att skylla på media och reklam. Men det skapar knappast någon nytta. Reklam har en endaste uppgift: att sälja det som man gör reklam för. Det är grundmoralen i all marknadsföring. Sedan väljer man att göra det på olika sätt och adderar olika värderingar och moraliska parametrar på sin kommunikation men att anlägga moraliskt ansvar på reklam som går emot grunduppgiften är bara dumheter. Medias uppgift är mer grannlaga men utgår i princip från att spegla det samhälle som man ser – både att analysera men också objektivt rapportera och förstärka redan befintliga värderingar, addera innehåll som fyller behov som läsaren upplever sig ha – för att på så sätt sälja sina prenumerationer och lösnummer. Det är grunden för liberal och demokratisk mediesyn – och grunden för yttrandefrihet och tryckfrihet. Varje avsteg från det – genom att avkräva media och reklam en censur utifrån värderingar är också ett avsteg från de friheterna.

Jag har själv ett par fantastiska barn varav en dotter som redan bloggar – och är mycket mode- och utseendeintresserad på gott och ont. Det kan irritera mig många gånger och en del modebloggar hon pluggar gör mig djupt beklämd (nej inte din Amanda Astors :)) men jag kan också se att vi som föräldrar många gånger misslyckats med att ge en schysst självbild. Om vi själva står vid spegeln och ojar oss om hur tjocka vi blivit, eller konstant diskuterar hur mycket man bör äta så är det självklart att det påverkar barnen. Om vi hela tiden förklarar hur viktigt det är att röra på sig för att inte bli tjocka istället för att det handlar om att må bra – då misslyckas vi kapitalt. Det handlar om ett ansvar både att se till att barn inte blir för överviktiga men också blir insiktsfulla om hur vacker man är. Jag har världens vackraste dotter och mitt jobb är att få henne att förstå det – när hon inte ser det så är det jag som får lov att säga det åt henne, och när hon fastnar i fixering vid utseende så är det mitt jobb att visa på hur skönhet handlar om många fler parametrar än perfekt vikt, välplockade ögonbryn eller de rätta kläderna. Men det innebär inte att jag kan förbjuda eller ta bort de influenser som omvärlden ger henne. Mitt ansvar är att ta diskussionen, respektera och lyssna och även spegla det jag hör mot hur jag och andra vuxna hanterar våra egna värderingar.

Ohlin börjar med att beskriva en bild av en god värld som enligt henne ”hotas” av att samma tjejer tar bilder på sig själva med plutmun och blickar under lugg:

Tonårstjejer i dag är frigjorda på många sätt. Många av dem som jag pratar med vill göra karriär och erövra världen, de tror på sig själva och tänker inte forma sig efter mängden. De är också helt övertygade om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter.

Jag tror att hon har fel. Plutmunnar och modeintresse, ett intresse för att smycka sig själv och vara intresserad av sin egen kropp hotar inte självständigheten idag. För det Pernilla Ohlin glömmer är att de här tjejerna väljer att beskriva sin värld vilket innebär att de tar kontroll över den. De formar sitt eget jag genom konstant kommunikation med många andra. Det är den stora skillnaden mot förut. Och det innebär att de kommer att bli bättre än vår generation.