Världen förfäras av det som händer i Libyen. Och det är förfärligt. Men det är nog väl naivt att tro att alla revolutioner som sker i norra Afrika och nere på arabiska halvön skulle bli lika relativt fredliga som i Egypten och Tunisien. Khadaffi är en fullblodsgalning – ibland en minst sagt roande sådan med sina 40 jungfrur som livvakter och sitt konsekventa beduinlevande men samtidigt knappast någon som förut visat sig äga vare sig vilja till försoning eller någon nämnvärd känsla för människovärde. Behöver man en personifiering av en psykopat är hans bild inte långt borta. Hans egen revolution 1969 var minst sagt blodig och Libyen har varit hemmahamn för internationell terrorism under åttio- och nittiotalet. Sannolikheten att han skulle kliva åt sidan frivilligt är minimal. Han har suttit i 40 år. Och har en världsbild som är rätt så skruvad.
Jag kan tycka att det alltför ofta finns en naivitet över hur människor ser på dessa saker: som om det vore helt självklart att diktatorer skulle flytta på sig så fort folket börjar göra sina röster hörda. Helt enkelt:
- Om ledarna ansåg att folkets åsikter är viktiga skulle det inte vara en diktatur.
- En person som anser sig ha rätt väljer inte bara att flytta på sig. En diktator är diktator. Alla andra har fel.
- Diktaturen per se kräver stora mått av anpassningsbarhet. Men också total kontroll. Att avgå innebär att man anser sig avhända sig kontrollen. Och det kommer att bli kaos.
Jag tror att Libyen kommer att kunna bli ett bakslag. Tyvärr.