Igår såg jag och sonen filmen ”2012”. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.

Morgonen idag började med den minst sagt omskakade nyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.

Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.

Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.

Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet1.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.

Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.

Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.

För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.

För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.

Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.

Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.

För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.

Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.