Ikväll har jag och sonen sett Terminator: Salvation. Den var väl… sådär. Det som ändå fascinerar mig, som älskare av såväl Terminator-myten som Matrix-idén är hur vi väljer att indirekt alltid skylla på “maskinerna” och sällan gå på kärnan på problemet: vi själva.

Jag älskar cyberpunk och är, trots min kortsiktiga optimism, teknologipessimist1. För i slutänden så finns ett djupt problem i ett av de citat som ofta lyfts upp i diskussionen runt den nya tekniken:

We tend to overestimate the impact of new technologies in the short run and underestimate the impact in the long run.

Jag tror att det är kanske det är ett viktigt citat att fundera över, av två delar:

1. Att när vi försöker att förändra världen kan vi inte helt hänge oss åt teknologin. Vi måste förstå mer av hur vi människor fungerar – hur vi väljer att kommunicera, hur vi väljer att hantera information: vi är rationella och samtidigt extremt irrationella. Det är en av de grundbultar som jag och Brit jobbar med: att de tekniska plattformarna är intressanta i slutänden – inte att börja där.
2. Om vi väljer att lämna alltför mycket till teknologin att lösa – utan att göra konsekvensanalys och fylla på med den något subjektiva och irrationella ingrediensen “mänsklighet” i strävan efter automatiserandet av informationen.

Det finns liknande kopplingar till hur ekonomin går. Det vi ser är en avmattning av lågkonjunkturen men knappast så har Sverige ännu egentligen nåtts av den. Konjunkturen är som en vågrörelsen som ständigt rör sig: och påverkar stranden den slår mot hela tiden. Det är sällan den största vågen som skadar mest utan att en ständig påverkan underminerar. Det som oroar är att vi idag har en situation vi aldrig tidigare varit i: en dollar som kan, om de största pessimisterna får rätt, drabbas av hyperinflation, vi har ett stort minustal i den finansiella sektorn på grund av subprimelånen och andra finansiella verktyg som helt enkelt varit alltför dåligt utarbetade och inte sällan automatiserade, vi har en galopperande mångfaldsskepsis som byggs på rädsla för outsourcing, billigare arbetskraft och ovilja att förändra mindset runt hur produktion och värdeökning faktiskt sker.

I grunden handlar det om att  inse att ingen teknologi i världen kan förändra oss människor och våra svagheter. Men om vi inte lär oss det – fan vet vad som händer.

1. kolla in hur Weinberger som optimism diskuterar [↩]