Jag växte upp med en morsa som alltid var sen. Konstant och oavsett vart hon skulle så var vi alltid på grisens knorr att hinna. Det var alltid tidsoptimism in absurdum.

Det lärde mig att bli tidspessimist. Jag hatar att bli sen, för jag minns hur jag alltid skämdes då vi alltid kom försent till middagar, till möten, sprang ikapp med tåg och hej kom och hjälp mig (och inse då att min morsa är en rätt gigantisk uppenbarelse som inte direkt kan springa).

Så jag är gärna i god tid. Tidigare och väntar utanför dörrarna, ser till att ha god tidsmarginal till tåget osv.

Men ibland är det fasen sämre – för mig själv. Som idag: tåget går 05.44. Jag ska köra bil ner till stationen som jag innerst inne vet tar ett par minuter. Ändå åker jag redan 5.18. Det var fyra – fem minusgrader. Det är kallt att stå och vänta på ett tåg i nästan tjugo minuter.

Hur hanterar ni tid? Optimist eller pessimist? Och hur har era barn blivit?