Jag är ju en gammal punkare. Numera i kavaj och hela och rena kläder, och en vältrimmad frisyr. Det är punkgala i Borlänge den här helgen: War & Hate (sic!) och när jag var nere på Kupolen så sprang man på den här figuren. Vi snackar en sliten, sönderknarkad snubbe på närmare 60 år som hade sin Asta Kask-jacka på sig och en mösshatt med nitar på. Tyvärr tror jag inte resten av besökarna på festivalen såg bättre ut…
Jag har träffat många unga punkare genom åren, framförallt när jag jobbade som ungdomspräst och de unga punkare jag träffat har ofta trott att det är någon sorts uppdaterad Summer of Love-känsla i punken, att det handlade om fina värderingar och kärlek men till lite hårdare gitarrer och en uppdaterad revolutionsromantik. Så även om jag tycker att namnet ”War & Hate” är riktigt fånigt (och jag fattar inte hur Cozmoz – som själva är djupt involverade i Peace & Love-festivalen går med på ett sånt fåneri) så är det närmare punk än Peace & Love.
Det gör det inte. Punk är nihilism. Det är det totala kriget mot ett samhälle som är kört, som man upplever som totalt meningslöst och där konspirationen ligger i att demokrati bara är en yta över det totalitära styret. Punken handlar om anarki och anarki är ingen styresform – det är en rå form av evolution. Själv var jag gärna med och diskuterade egoanarkism och jag kan se att vissa delar av nyliberalism bygger på de tankarna – men med en insikt om att frihet också bygger på strukturer som är plattformar för friheten.
Punken var en mörklagd egotripp. Herregud – hela idén var ju att vi ändå skulle dö så låt oss förstöra så mycket som möjligt till ljudet av Dead Kennedys.