Igår var jag på Guldäggsgalan. Som jag aldrig tävlat i (vi blev inte nominerade med våra sociala medie-case i år). Det var en märklig känsla. Ulrika Good (finns bildbevis på att vi sågs), Abbes pappa och resten av Goss vann ett Guldägg för uteliggarbrevet. Det var de väl värda. För övrigt hade vi med Twitter nog mest kul – kolla in #guld från igår.

Men jag känner mig lite som en främmande fågel. Jag är fan från landet. Jag har inte gått Berghs. Jag är en akademiker men som inte gjort det där som reklamare oftast gjort. Typ utbildat sig i branschen. Visst, jag känner rätt så många namnkunniga personer men fortfarande undrar jag ofta vad fan jag gör i såna där sammanhang.

Nu ikväll gick Gyllene Hästen av stapeln. Det som varit ”mitt” sammanhang. Under fem-sex år i varje fall. Marknadsföreningen i Dalarnas pris för bästa reklam. Som jag lämnade styrelsen för nu i februari. Heimer & Company Reklambyrå vann B2B-klassen med ”Sometimes the smallest things are the most important” för Sandvik SMT och varumärket Springflex.

Det fick jag reda på via sms. Jag valde att stanna hemma med familjen. Jag har jobbat hårt den gångna veckan. Med Niclas Strandh digitalPR och JMW. Jag borde varit där men var det inte. 3,5 timmars sömn per natt under fyra nätter tog ut sin rätt. (Att jag sen inte kan somna nu är en annan sak *snett leende*).

Men visst känns det konstigt. För det är mycket jobb bakom idén, bakom konceptet. Mitt jobb. Mina timmar. Jag är glad för att HCO vann, för det är ett bra case. Magnus, Eva, Magdalena Nord-Omne är alla väl värda vinsten. Och Per Warg som vågade satsa på en liten byrå från Falun. Jag hoppas att de firar rejält.

Själv börjar jag om. Igen. Precis som förra gången. Och gången innan.

Så får den här låten än en gång ge mig styrka: