Via Isobel hamnade jag på Blondinbella (något jag inte kan säga att jag hamnar så ofta annars). I kurserna brukar vi prata om att kommenterarerna är viktiga men fan vet vem som orkar läsa 425 kommentarer… Det är ett fenomen som modebloggarna verkar ha – att folk ska göra rätt meningslösa kommentarer, eller kommentera saker som inte har ett skit med postningen att göra – och då gärna flera gånger.
Blondinbella och andra av ”modebloggarnas” kommentarsfält är rena vilda västern. Man kan verkligen fundera hur många hjärnceller som finns kvar hos en bloggare som väljer att spamma ett kommentarsfält på det här sättet – om och om igen:
Sen kan jag fundera om Blondinbellawannabeesen och andra inom samma genre faktiskt gillar den gigantiska mängd av kommentarer som är orelaterade till inlägg och sällan handlar om att faktiskt konversera. Samtidigt är det lite fascinerande att ett inlägg får kommentarsfält som handlar om helt andra saker.
I övrigt ska bloggar uppenbarligen helst hålla på med såna ämnen som Blondinbella och kattbloggande livstilsmänniskor om man får tro hur Jan Helin kritiserar bloggarna som skrivit om Liza Marklunds ”Gömda” och om Antonssons1 bok som kom efteråt:
Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.
Det är ju lite intressant att samma Helin stod och delade ut pris till bloggare för någon vecka sedan och menade att det finns saker som bloggare är bättre på än tidningar: uppenbarligen då inte att skriva om saker som är aktuella… och att Aftonbladet satsar på att kolla vad bloggarna säger (och det utifrån en sorts tidslinje som känns meningslös). Det klingar lite tunt här faktiskt. Självklart blir det märkligt när en blogg som Kritikerbloggen kritiserar alla bloggare för att bara se en sida av saken och själv sedan avslutar med att förklara att den enda som äger sanningen är Antonsson… det drar lite löjets skimmer över såväl bloggaren som bloggvärlden i gemen. Det är en komplex fråga – och det enda som egentligen är intressant är det marknadsföringsproblematiska i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon och ännu mer kapitalisera på situationen. Eventuell rättsröta löses inte i Aftonbladet och om ”Mia” är hotad så lär hon inte bli mindre hotad efter det här.
Uppdatering: Paul Ronge skriver långt och tycker jag rätt så initierat om de problem som onekligen traditionella medier har med bloggosfären och att båda kvällstidningarna verkar använda sin makt för att rädda Marklunds skinn.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it. Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
- Antonsson har dock alla tecken på en riktig rättshaverist när man läser hennes blogg. Lite JPA-vibbar [↩]