Almedalsbloggen som varje år fajtas med Politikerbloggen och andra för att få de bästa nyheterna från Almedalen har startat en ny tjänst:

Twixdagen

Det är en tjänst som följer alla politiker som använder Twitter. Helt enkelt en riksdag på Twitter. Smart tjänst som använder möjligheterna som Twitters öppna API ger. Och det är välgjort med automatisk uppdatering och små ikoner så man vet vem som tillhör vilket parti. (tipstack från @magnuslj aka Magnus Ljungkvist och enda anledningen att det här inte går iväg direkt är att jag gillar honom och därmed går jag med på min första ”jag lovar att inte publicera förrän”)

Twitter i Sverige har helt enkelt fått genomslag genom politiker – inte genom mediamänniskor.

I helgen konfererar både socialdemokraterna och kristdemokraterna (själv ska jag och Brit Stakston hålla två workshops om sociala medier för de senare – jag hos kd alltså… :)) och en hel del twittrande har det blivit. Bland annat twittrar Mona Sahlin som @msahlin. Eller vem är det som skriver hennes tweets egentligen?

På Twitter har det blossat upp en diskussion om det är rätt med spökskrivande pr-nissar som skriver för kändisarna.

Argumenten handlar om dels att Twitter är en personlig relationskanal och att det borde inte användas som megafon respektive att det väl knappast är något nytt att politiker och andra använder sig av spökskrivare, talskrivare och spinndoctors.

Själv förhåller jag mig ganska krass till det här numera. Det sista argumentet känns mest valitt för min del men självklart kunde man önska att partiledare och andra faktiskt ville ta chansen att själva prata och berätta och föra ut sitt budskap. Det är en av de saker som bland annat kom upp när Guillou uppgavs chatta med folket via Aftonbladet, men avslöjades med att via sin mobiltelefon prata in svaren. Man kan tycka att det som Maud Olofsson gjorde var bedrägligt men det är egentligen mest tidningens problem.

Samtidigt. Det är autenciteten som är viktig – för sitt inre ser människor att Mona Sahlin twittrar sina meddelanden via mobilen och att Guillou sitter böjd över skärmen och svarar på frågor om IPred. Rent budskapsmässigt tvivlar jag starkt på att man får andra svar från en partiledare än från deras partisekreterare eller pr-konsult. Gissningsvis blir det till och med mer lättfattligt om man inte släpper alla politiker till tangentbordet. Men det är inte det som diskussionen handlar om. Framförallt tror jag att Mona Sahlin och andra som väljer att låta sina pr-människor sköta sociala mediekontakter helt enkelt missar en viktig möjlighet att ha örat mot marken – för det är; även i skriven text – något annat att själv prata, diskutera och tänka ut svar och inlägg än att låta slipade kommunikatörer göra det. Det är inget fel att göra det – moral är rätt ointressant och spökskrivande kan vara bra för den politiker som helt enkelt behöver det.

Det är klart värre att inte följa någon som många kändisar väljer att göra. Det är då det verkligen blir klart att man egentligen inte är intresserad av att lyssna på någon utan att man ser Twitter eller andra mikrobloggar som bara ännu en envägskanal.

Det hävdas iofs nu med bestämdhet att det är Mona Sahlin som twittrar och det är ju i sådana fall bra. Hoppas för @socialdemokrats skull att det är sant…

Uppdatering: Läs Gatarskis långa analys av såväl socialdemokraternas hashtaggande och diskussion om just Sahlins twittrande.