Vägen och stupet

Hon beskrev det så bra på nåt sätt: ”Du och jag är såna personer som även när vi kör av vägen, bilen kvaddas så fortsätter vi att springa i 120. Med bilen på ryggen.” Börjar kännas som om jag borde lyssna på det minnet. Samtidigt så är det så många saker som måste göras, som borde göras och så många saker som helt enkelt är roliga att göra. Å tredje sidan är det bara att inse att jag är närmare 40 än 30, att jag inte tränar, att jag lever rätt illa. Det går inte hur länge som helst. Å fjärde sidan: varför inte?

Äh.