Ett kvinnoyrke man aldrig blir av med

DN:s artikel om prästyrket irriterar mig. Det är fyllt av fördomar och den spåniga pastorsadjunkt de hittat känns nästan som en sorts nidbild av “den nya prästen”: mesig undfallande och inte påläst för fem öre.

  1. DN väljer att förklara att “snart är prästyrket ett kvinnoyrke”. Jaha? Vad i helvete är ett kvinnoyrke? Och är det egentligen intressant om man inte underförstått menar att kvinnoyrken är a) mindre betalda b) mindre avancerade c) mindre värda kvalitativt? Det är den tolkning som rubriksättaren vill skapa. Man vill anspela på kvinnoprästmotståndet som mer och mer börjar bli en icke-fråga även inom kyrkan. Visst – det skapar uppmärksamhet men frågan är: sanning, är det inte viktigt för redigerarna på DN?
  2. Ida Gunnarsson Blom är pastorsadjunkt på Öland. Hennes svar på journalistens frågor får mig att höja ögonbrynen både en och två gånger och ärligt talat: jag skäms å hennes vägnar att hennes flata uttalanden finns i närheten av bilder på Margit Sahlin. Och att hon totalt missat varenda lektion på PIUS om prästämbetet och yrket blir uppenbart när hon häver ur sig att

    Man kan inte säga upp sig som präst, säger hon. Även om man säger upp sig är man präst livet ut.

    Jösses. Visst – rent principiellt har hon rätt när det gäller själva anställningen: vigningen ger dig rätt att utföra kyrkliga handlingar och kalla dig präst oavsett om du jobbar som präst, sopåkare eller nakenmodell. Men dravlet om att man är präst livet ut stämmer inte. Ämbetet är inget som bränns in i en människa och inte kan tas bort. Det borde jag om någon veta. Det vet även personer som Ma Oftedal som blev av med ämbetet utan att begära det själv. Utan ämbete så är man inte präst, Ida. Du borde inte tänkt så mycket på designen på kaftanen när de pratade om viktiga saker på PIUS1.

Uppdatering: Karin känner igen sig i citatet om att vara först människa sedan kön, när det gäller att vara präst. Själv tycker jag det är sorgligt. Det är att spela motståndarna i händerna – att helt enkelt säga: “jamen, eftersom ni har så svårt att vi har tuttar och är i avsaknad av snopp så säger vi istället att det viktiga är att vi är människor så kan vi jobba ihop.” Kvinnoprästmotståndarna kan dra åt helvete. De har fel. Svårare är det inte. Deras argument håller inte; vare sig teologiskt, logiskt eller ens historiskt (kyrkan har tidigare faktiskt förändrats utifrån hur samhället förändrats – det är bara de senaste åren som den utvecklingen stannat upp). Präster som är kvinnor ska vara stolta att de är kvinnor och präster, precis som män ska vara stolta över att vara män och präster. Den som väljer att låta sin stolthet slå ner på en kvinna som är präst är orättfärdig. Det finns inga genvägar.

Andra bloggar om: , , , , ,

  1. Onödigt hårt och elakt []