Bara nåt

I fredags var jag i Stockholm. Vi träffade vårt Advisory board för en rejäl duvning. Det hela innebar sedan att vi spenderade ett antal timmar i vår ledningsgrupp, dels på lunchrestaurang och slutligen på sittgrupp mitt i Gallerian och diskuterade olika saker. Så till slut – flera timmar senare än tänkt kunde jag dra mot Hornstull. Trött men skönt att träffa den ena halvan av mitt Yin&Yang. Fröken Moe satte en kniv i handen på mig, diverse rotfrukter framför mig och en rejäl whisky i ett illrött glas inom räckhåll och så lagade vi mat till hennes fest på kvällen. Ett par timmar med egentligen lite substansprat men bara skön gemenskap i ett kök. Katten Jansson höll koll.
Centralstationen var så där jobbigt full av människor för att inte tala om t-banan. Jag inser varje gång att jag aldrig kommer att bo i den där stan eftersom jag snabbt skulle bli frustrerad över alla människor som alltid är i vägen. Mötte A vid tåget som visade sig vara ett par timmar försenat eftersom nått stolpskott ställt sig på spåret i Säter. Visserligen innebar det att jag faktiskt hann köpa en sushi men ändå. Tåget var överbelamrat av folk. Jag hade platsbiljett och kunde sitta och skriva en del – tyvärr är dock löftet om att Tele2:s mobila bredband skulle fungera överallt kraftigt överdrivet. Vilket innebar att halva texten försvann eftersom jag numera envisas med att skriva allt i Google Documents.
I Borlänge var det massor med snö. Familjen (min alltså – inte den andra) hämtade upp oss och sen var det kväll. Det vill säga – jag sitter ensam vid TV:n.

Igår var HS på fest. Innan dess hade vi shoppat järnet – jag tror jag ska lägga upp alla mina Mastercard-slipar på bloggen bara för att jävlas med alla som gillar BuyNothingDay. Fest ja. Hon släpptes av, jag hämtade upp Solstickan, vi handlade pizza och myste på kvällen. Sen kom HS hem med taxi och gick och la sig bara rakt av. Så satt jag ensam vid TVn igen. Ska man skriva om att leva pararella liv ska man göra undersökningen hemma hos oss…

För några dagar sedan var det sex år sedan jag blev sjukskriven. Det är en konstig årsdag. Den gräver och sliter i ärren fortfarande. För samtidigt som jag älskar det jag gör nu, vet att jag är på rätt plats så är det fortfarande så att det också är ett misslyckande. Allt jag investerade i att bli präst, allt hopp, all förtröstan – det är borta. Det jag är idag är en logisk följd av det som hände – det jag är idag skulle jag inte kunna se vara kompatibelt med att vara präst. Jag är hård, okänslig, elitistisk och extremt ointresserad av att stryka folk medhårs.