Drakonisk moral över svensk straffpraxis

Fröken Look diskuterar frågan om en dömd mördare ska få bli läkare och hon fascineras över den märkliga inställning (men anklagar media för att skapa det) till brott och straff som svenskar byggt upp: att fängelse uppenbarligen inte är straff nog utan även om du suttit av ditt straff så har du inte sonat ditt brott utan ska lida resten av livet – bland annat genom att inte få en chans att göra något av ditt liv. Jag tycker det är smått vidrigt när Hägglund knappast visar på någon kristlig förlåtelse:

Det är vad som ligger i den andra vågskålen, att personer som sonat sitt brott ska få en andra chans. För min del väger det över för förtroendet för sjukvården. När man söker sig till sjukvården är man i regel i en sårbar situation och då tror jag inte man vill möta en person som har det här i bagaget

Att snart sagt varje tjänsteuppdrag som har med andra människor ska kräva att man har ett prickfritt belastningsregister är något som verkligen skapar ett kallt och hårt samhälle (vilket en del nötiga kommentarer hos Johanna visar). Enligt svensk straffrätt så har man sonat sitt brott i samband med att straffet utmätts.

Men detta är uppenbarligen i otakt med vad folk anser. Om man drar det till sin spets så innebär det att ingen som blivit av med körkortet ska få det tillbaka eftersom straff endast är till för att skydda samhället. Eller den som dömts för bedrägeri inte ska få tillåtelse att driva företag efter avtjänat straff, eftersom det finns statistik som säger att det finns en hög återfallsrisk. Och det är just återfallsrisken (eller som Hägglund menar “tilliten till sjukvården”) som i det här fallet verkar vara knäckfrågan. Här finns det statistik som visar att mördare har en mycket låg återfallsrisk. Men det spelar ingen roll eftersom det då plötsligt handlar om signalpolitik

En del kommer att försöka med argumentet “men ska vi ha pedofiler på dagis kanske?” och där menar jag dels att det är fel att prata om “pedofiler” utan vad det handlar om är personer dömda för våldtäkt av minderårig – och nej, här finns en statistiskt säkerställd hög risk för återfall. Men en pedofil är inte dömd för något. Nån försöker kanske med “men ska vi ha dömda brottslingar till poliser?” och då skulle jag säga att i vissa fall skulle nog en person som begått brott bättre förstå brottslingen och därmed på ett bättre sätt kunna förhindra brott. Trovärdigheten ligger i vad en polis eller läkare gör – inte vad den enskilde personen tidigare gjort.

Uppdatering: Unni Drougge kör samma öga-för-öga-argumentation som andra. Det intressanta är att hennes postning från början uppenbarligen hetat “dömd för evigt” men efterhand blivit “Brott och straff”. Viss nyansskillnad. Tyvärr märks ingen problematisering i det hon skriver.

Uppdatering: Anders Milton menar att rehabiliterade mördare kan komma i en omöjlig situation om de tillåts bli läkare och därför bör de inte få vara det. Say what?! Vilken omöjlig situation då? Frk Look skriver bra om Miltons totala haveri. Själv säger jag bara att med en sån person som psykvårdsutredare lär det snart föreslås dödsstraff för allt ovanför snatteri…

Andra bloggar om: , , , , , ,