Jag undrar om Microsoft verkligen tror att deras perspektiv på sitt nya video-user-generated-verktyg Soapbox verkligen ligger i konsumenternas intresse:

Microsoft lashed out at Google’s YouTube video-sharing site on Tuesday, saying its own Soapbox is far more responsible and doesn’t take advantage of ”loopholes” in copyright law.

Nej, just det. Vi håller oss kompisar med vännerna i RIAA och struntar i att konsumenterna.

Jag glor runt på Facebook och hittar en grupp: Svenska kyrkan. Och självklart är diskussionen igång. Hård och utan några som helst nya argument… Jag säger inget men jag är knappast förvånad.

Alter Ego resonerar runt anonymiteten på nätet och kopplar ihop diskussionen om anonyma bloggar med det faktum att många av oss idag plötsligt kommit ut och syns med fulla namn på Facebook. För min del känns det inte så konstigt. Jag har aldrig varit direkt anonym. Även om lata troll inte lyckas klicka sig rätt. Det faktum att jag driver Researcher.se, där mitt namn finns – och att jag inte sticker under stol med att jag jobbar på den byrå jag jobbar på gör mig knappast speciellt anonym. Men hennes text är intressant utifrån att många som tidigare varit noggranna med att hålla sin blogg hemlig idag kan återfinnas med fullt namn på Facebook.

Brygubben berättar om att min gamla biskop Claes-Bertil Ytterberg ger den av kyrkan drivna begravningsbyrån i Västanfors/Västervåla sin välsignelse samtidigt som han inte kan godkänna att andra församlingar gör samma sak:

De gör ett bra jobb och jag har fullt förtroende för vad de sysslar med, säger Ytterberg, men tillägger att han inte kan ge sitt godkännande till andra församlingar i stiftet eftersom överklagandenämnden fattat ett principbeslut kring detta. Däremot anser Ytterberg att kyrkan måste hitta nya lösningar och ändringar i regelverket.

Själv tycker jag att det är för jävligt. Skitsamma för Fonus – de är så stora att de överlever – men det är en direkt livsfarlig konkurrens mot de små fåmansföretag som finns, ofta i mindre städer, inom begravningsbranschen. Kungsörs församling har gjort en ägarsalto för att lyckas fortsätta att driva byrån och Västanfors/V-våla kör på sedan två år. Kyrkan väljer helt enkelt att konkurrera med sina egna församlingsmedlemmar och rakt av går in i en situation där man kan föra en annan verksamhet i konkurs. Det här äcklar mig djupt.

JETEHemligt drar en sväng om hur trött hon är på alla som är så rädda för terrorhot och Al-Quaida. Hon skriver en skön drapa och en historia om hur tunnelbanan i Frankrike stoppas upp av morgonsega bombrobotar. Och att det hela gått över sin gräns:

Jag är trött på att en svensk polis tar min nyckelknippa ifrån mig för att det sitter en minireplik av en revolver på den. Hon riktar den mot golvet och PROVSKJUTER. Det händer inget när hon ”avfyrar” den, men trots det, och trots att den är pytteliten och dessutom uppenbarligen gjord av plast så tvingar hon mig att gå tillbaka och checka in den, och jag missar nästan mitt plan.

Det är ju tyvärr så. I slutänden så blir den galna frenzyn runt säkerheten kontraproduktiv. Folk tröttnar. Ger upp. Försöker att på olika sätt komma runt den rigida säkerhetsföreskrifterna. Tyvärr är det ju så att när det händer så kommer nästa smäll. För att hålla alla lite rädda. Det är terrorns psykologi. Bra att lära sig om man har anställda…

Den lilla tidningen Norra Skåne hävdade för några dagar sedan med bestämdhet att Fidel Castro är död. Undrar om deras källa var Perez Hilton. Det är ju en känd sanningssägare… (tipstack mw). Erin Kotecki Vest uttrycker sig på följande vis:

So help me if PerezHilton.com is right, and Castro is, in fact, DEAD…journalism in this country is officially dead as well.

Onekligen en intressant möjlighet – om ryktet är sant så har en bloggare, till på köpet en av Hollywoods mest hatade sådana, faktiskt varit först med nyheten (tätt följd av en liten 52k tidning från Skåne). Det blir sannerligen ett hårt slag för gammelmedia. Samtidigt innebär det också att traditionella medier måste göra avsteg från sin princip om att ett rykte måste antingen få någon sorts officiell status eller komma från två sinsemellan oberoende källor.

Legally Blonde fastslår att män är slampor. Allihop. Varenda en. Castro också. Det får mig att tänka på Mymlans fråga om killar bara tänker på sex. Nej, ibland tänker vi på bilar också. Eller datorer.
Sen kan man undra över det märkliga uttrycket ”ligga”. Vadå gillar killar att ligga? Självklart – även vi behöver sova!
Det heter fan ”ligga med” – det är något man gör tillsammans. Uttrycket ”ligga” när det gäller sex låter jävligt apatiskt, som om någon (eller båda) liksom bara är där och har inget bättre för sig. ”Nä va fan. Ska vi ligga eller spela Monopol? Och vi ligger. Så tänker vi på fotboll. Eller Carolina Klüft.”

Ok. Förlåt. Carolina Klüft är en fantastisk idrottskvinna. Jag gillar att se hennes ögon innan start – de visar alltid en sann glädje. Hon tycker det är skitkul att tävla. 18 raka sjukampsvinster, tre VM-guld.

Johanne Hildebrandt skriver mycket vist om lyckoterrorister – och att ”släng av utbrändhet”-tänket från vissa politiker ju faktiskt inte behöver handla om depression. (tipstack PGW)

Lycka dyker bara upp under väldigt korta stunder i livet men är knappast ett kroniskt tillstånd.
Tack och lov, för vem vill vara en lallande fåne som hoppar runt som en saligt leende Duracellkanin? Ändå är det dessa hysteriska lyckoterrorister som på något sätt har lyckats lägga ribban på hur alla ska må.

Jag menar – de stunder av lycka är ju något fantastiskt. Och jag minns när jag för första gången efter flera års djup depression kände ett styng av lycka. Det var som att stickas av en nål.