Le och skratta

Idag är en mörk dag. Saker händer, hjärtat slits ur kroppen.
Men numera överlever jag. Numera rullar jag vidare. Jobbar. Fungerar.
För i grunden trivs jag numera med mig själv. Jag har byggt en plattform som är jag. Inte någon annan. Inte någon roll som någon annan bestämt. Jag skriver manuset själv.

För det är precis som Tvivlaren skriver i en kommentar hos DWG (som fortfarande spärrar mina kommentarer):

Problemet är att hur jäkligt livet än är, hur mycket skit man fått utstå från klass- och jobbarkompisar, hur taskiga föräldrar man än haft, hur många närstående släktningar som lekt doktor med en som liten, hur många psykiska diagnoser man än har, hur mycket behov man än har av att lindra sin ångest på diverse destruktiva sätt…så är man ändå alltid ytterst ansvarig för att må bättre och “fixa” sitt eget liv

För det är hårt och det är därför jag blir så jävla sned på alla dessa pk-människor som nu applåderar Socialstyrelsens riktlinjer om psykiska sjukdomars sjukskrivningar. Man behöver också tid att ta tag i sig själv. Att säga att “det får man göra på fritiden” borde ge spöstraff eller nåt. För att först smälla in i väggen i 140 km, försöka hantera att man inte var starkare, hantera att man vill dö och sen försöka att koppla ett grepp om demonerna, ge dem en halvnelson och sen vila sig till att man faktiskt kan börja se framåt: det är heltidsarbete. Det är ingen jävla lek. Men man måste göra det själv. Inga piller i världen kan göra det åt en, ingen doktor eller hjärnvridare kan göra det åt en.

Man måste gå vägen ensam. Och den är både lång, knagglig och mörk.

Uppdatering: Det roligaste och beskaste jag läst när det gäller Socialstyrelsen och Larssons galenskaper finns hos Badlands Hyena. Deras liknelse mellan FK och talibanerna är obetalbar.

Dagens musik:
Chromium: Ex Amino
Echovirus: Collateral
Spit: Last Request

Andra om: , , , , , , , , , ,