Kvällen avslutades med att jag och Solstickan byggde ihop ett tjuvlarm som han fått i födelsedagspresent på sitt bowlingkalas. För det är vad som varit på tapeten idag. Typ elva killar har lirat bowling, käkat korv och glass och firat Solstickans åttaårsdag. Alla kom, Solstickan hade tuppkam (det hade typ tre till – verkar som om den trenden är jävligt lång…). Och det var en glad och lycklig Solsticka. Hans morfar och mormor spelade med Terrorprinsessan på en egen bana – och den äldre generationen gjorde sig knappast så bra i poängligan.

Idag har jag känt av att jag slutat med medicinen. Kroppsliga symptom med krypningar, huvudvärk, en sorts glasbubblekänsla osv osv osv. Men det är kroppen. Jag kan hantera den. För den underliggande känslan är kvar – att jag faktiskt mår bra. Jag berättade det tidigare i veckan i ett brev till en viss person:

Själv insåg jag när jag idag var ute och traskade på stan innan mitt möte på TV4 att jag fysiskt (nästan) kände hur denna eviga depression faktiskt börjar släppa, det var som att… torka – inte negativt utan efter ett regn (eller så var det just att det regnade ute :)). En lite märklig känsla faktiskt. För depressionen har ju varit min följeslagare i hela livet och visst – jag blir gissningsvis aldrig av med den helt: den är ju liksom inte kronisk för inte. Men den behöver inte bestämma över varje tanke längre

Så – ja, kroppen är påverkad. Jag är jävligt trött nu. Men jag är närvarande, jag klarade av att vara en närvarande pappa idag. Och imorgon är nästa dag. Jag vet inte men det känns som om jag ändå har tillförsikt. Tillit till mig själv. Till mitt liv.

Andra om: födelsedagskalas, bowling, åttaåring, Zoloft, krypningar, huvudvärk, glasbubbla, rinner av, trött, livet, tillit