Hypokondria och HS

En jävla skitdag. Solstickan blev ju dålig igår. Så natten har gått åt till att en oroad HS har läst i sina läkarböcker och ringt sjukvårdsupplysningen (det började i och för sig redan igår på dagen). Så när Solstickan klagar över stel nacke så kopplar HS självklart ihop detta med att detta är ett tecken på hjärnhinneinflammation. Och att Solstickan är så påverkad av, som HS tycker, så låg temperatur visar på samma sak. När jag påpekar för HS att hon själv brukar anse sig nära döden om hon har samma temp som Solstickan har haft så menar hon att det ju är skillnad. Jomenvisstserru. Så i morse ringdes det sjukvårdsupplysning igen – det är så lätt att bortse från den lilla saken att Solstickan var up and running. Så en tid bokades. Gissa vem som fick lov att åka dit med Solstickan? Självklart, för HS började väl inse att det hela skulle vara totalt slöseri med såväl tid som med skattepengar. Hon åkte med Terrorprinsessan på dansuppvisning. Så orolig var hon. Jag och Solstickan funderade över varför vi ens skulle ge oss iväg eftersom han inte hade haft feber på hur länge som helst, nacken kändes bra och det som verkligen bevisade att det hela snarare handlade om en normal förkylning var hans massiva snuva.

Men se – även Solstickan har lärt sig vid det här laget: det var bara att ge sig iväg för att lugna HS hypokondri. Som minnesgoda läsare minns så är hennes hypokondri inte endast inriktad på henne själv (typ ett antal olika cancersorter om man har ont i magen) utan också på barnen. Och på vår ekonomi. Däremot aldrig på mig, vilket väl indikerar hur hon värderar saker i livet.

Vi träffade en trevlig sköterska som förklarade att om det är hjärnhinneinflammation så orkar man inte upp ur sängen, inte läsa eller på något sätt ens lyfta på huvudet. Solstickan hade precis innan hoppat upp på britsen och funderat över varför det var papper på den och hon såg också att han hade en egen bok med sig. Sen kom läkaren in, en läkare som vi träffat förut eftersom han jobbar på vår vårdcentral. Han började med att påpeka att om någon led av nackstelhet till följd av hjärnhinneinflammation så var den personen nära döden. Solstickan tittade frågande på människan framför honom. Han kollade sedan allt och självklart – det var liksom ingenting som visade något annat än en förkylning.

Allvarligt talat. Det är tyvärr såna här saker som gör att sjukvården går på knäna. Föräldrar borde inte få äga läkarböcker. För som sjuksköterskan sa: “man måste ju kunna sätta det som står i dem i ett sammanhang också”. Självklart handlar det inte om att nonchalera sjukdomar men i det här fallet var det ju knappast svårt att inse att Solstickan knappast blivit sämre. Vän av ordning kan då undra varför jag helt enkelt inte sa ifrån. Vän av ordning känner inte min fru. Framförallt inte kraften i hennes hypokondriska ådra när det gäller sina barn.

Och jag blir irriterad. Bland annat på att det här tvingar mig att verka som om jag nonchalerar sjukdomarna eftersom jag ändå måste försöka balansera upp hennes nojjor. Precis som när det gäller ekonomin kan jag aldrig visa min oro, jag kan aldrig fundera om det är något som faktiskt är fel – för då blir det liksom fel då också. Min roll blir att vara nonchalant och icke-ansvarstagande. Om jag går utanför den så blir hon irriterad eftersom den säkrar upp hennes beteende. Balanserar upp det hela. Vilket gör att jag hamnar i en loose-loosesituation: om jag visar min oro så förlorar jag på det genom att hon tycker att jag inte stött henne… (ey, fråga mig inte logiken) men om jag samtidigt förklarar att jag inte tror att det är något fel blir jag den som tar en icke-ansvarig approach och att – om det är något som är fel – så blir det min “nonchalans” som är det stora felet.

Fan, rent taktiskt är det egentligen briljant uttänkt. Synd bara att det är jag som blir förlorare på det.

Andra om: , , , , ,