När jag läser det här blir jag 17 igen och gamla anarko-tendenser fladdrar i bröstet! Poliskonstapel Björk i Sundsvall (icke att förväxla med Björk Mirjamsdotter som är en hjälte) borde skaffa sig ett liv, eller åtminstone ett ligg. Att tillsammans med sin fåniga kollega spendera timmar med att få unga konstnärer med händerna fulla av glädjespridare renderar i min bok bara disrespekt. Dåligt kaffe i polishuset? Trist utsättning? För trånga uniformer? Fick den dåliga bilen?
Och Tanten-Med-Telefonen (fr o m nu Kärringen-Med-Attitydproblem som vi kallar för ”Kerstin”) har uppenbarligen själv blivit kuggad från första testet till polishögskolan. Antagligen sitter hon med väninnorna, snortar vaniljdrömmar och injicerar Blå Mocca och förfasar sig över ungas sätt, vandalism och deras sätt att tilltala varandra och andra.
”Ja, Karin. Jag träffade på små ligister i min trappa igår. De hade ingen hyfs.”
”Nämen, kära Kerstin. Så förfärligt!”
”Ja, det var de där… såna där… klottrarna jag berättade om. De som jag satte fast. Jojomen, polisen var så tacksamma för min snabba insats. De var här och störde.”
”Nämen, så förfärligt!”
(observera att denna Karin saknar såväl hjärnceller och ordförråd så hennes insatser i fortsatta dialogen är rätt trista att skriva)
”Ja, de lämnade några lappar. En massa hot och sånt. Ja, men jag gick ut och försökte prata med dem jag. Men de var så otrevliga!”
”Nämen, … (ja ni vet…)”
”Helt sinnesstörda var de, ja. Dumma i huvudet! Usch, såna ungdomar av idag! Bara knark, sex och droger ((Detta är något jag märkte ofta som ungdomspräst – att äldre Kärringar-Med-Attitydproblem ofta sa både ”knark” och ”droger” … undrar om de tänkte på winegum…))”
”Näm… (inga nya indianer har tagit plats i den kanoten)”
”Ja, och alla andra tycker som jag. Nä, inte hon tre trappor upp men hon är säkert en sån där vegovarian också. Såna kan man ju inte lita på! Nä, det är skönt att man vågar stå upp för lite ordning så att inte såna där sinnessjuka ungdomar tar över området. Måla på en sån fin vägg!”
”Men Kerstin (wow vad händer?)… var du inte väldigt irriterad på den där grå färgen som väggen målades i? (såg ni? Såg ni?! Det blänkte till?!! Det blinkade till bland synapserna, trots det långvariga missbruket av finska pinnar!)”
”Karin. Jag vet väl vad jag tyckte! Men såna där huliganer ska inte komma och måla på väggen! Nån ordning får det faktiskt vara! Och så har de mage att prata om kärlek! Säkert skriver de dikter också. Det vet man ju hur det blir… jominsann, jag kom ihåg Lars på skolan (och vi snackar nån sorts svårligen urskiljbar bronsålder). Han skulle minsann bli poet han. Jojomensan. Drack gjorde han också. Se så det gick – vaktmästare i sporthallen nu. Såna blir de!”
”Nämen, kära Kerstin, så (jävlar! Synapserna kokade över och skar…)”
Heja Bump, heja Elsa! Och mymlan – inse att du lyckats rätt bra med din dotter :)
Uppdatering: Kärringen med Attitydproblem har skrivit brev till bumps mamma och tyvärr visar det just det jag sagt – kärringen har noll koll på det här med att för att få respekt måste man visa respekt.
Ett antal personer menar att det faktiskt är så att Elsa och Bump gjorde fel. Det intressanta är att det inte spelar någon roll om väggen var stor ful och grå, och att kritorna var sådana kritor som försvinner vid första bästa regn: det var fel att göra det enligt generella regler så omständigheterna spelar ingen roll. Det är ett dogmatisk moraliskt imperativ som får styra detta. Att allt alltid kan styras av generella regler. Själv står jag för en klart mer utilitaristisk inriktning.
Andra om: måla på väggen, asfaltskritor, kärring, attitydproblem, poliser, förfasas, ungdomar, moraliskt imperativ, utilitaristisk princip