Mitt i den sjukliga stressen att hinna jobba innan allt är för sent så hittar jag dem. Två personer som betytt så mycket för mig. Som jag funderat över om de bloggar. Och ja, de gör det anonymt men den ena känner jag igen på bilden – den vackraste bilden. Och den andra känner jag igen eftersom jag känner hennes språk utan och innan. Det är personer som fattats mig – som jag skjutit bort i min ständiga kamp i att aldrig bli beroende. Mitt fel. Mitt stora fel. Min skamlighet. Och ändå är det såna som jag vet att jag mår bra av. Som får mig att bli mer jag. När jag landade där ville jag gråta. De är. Vi har varit. Kan vi bli igen?
Och nej. Jag tänker inte länka. För jag vet inte om de vill det. Våra relationer är så nära att många kan förstå vilka de är.
Kärlek.
Ajaa.