Volodja och jag

Blev grattad av familjen imorse. Solstickan hade gjort ett kort där han bjöd mig på en runda minigolf i Mellsta :). Av svärföräldrarna fick jag en slant skänkt till Barncancerfonden. Och HS överraskade mig än en gång. För många år sedan hade hon jagat upp en av de få samlingar av Majakovskijs poesi som finns på svenska. Idag fick jag ett paket där “Med livet som insats” låg – den helt nya biografin över Majakovskij. Började genast att läsa förordet. Och insåg att idag hade jag egentligen ingen lust att gå till jobbet. Idag ville jag helst lägga mig i sängen igen och sträckläsa den biografi som så länge väntats på av oss Majakoviskij-fantaster.

Försökte förklara saker – som jag säkert förklarat många gånger – för HS. Om Majakovskij, om varför jag är nästintill besatt av kärlek till den poeten. Letade i bokhyllan efter mina gamla anteckningsböcker – med dikterna som skrevs runt 1990 då jag jobbade med specialarbetet runt Majakovskij:

parabolantennens öga blinkar genom mitt fönster
ett svettigt skrivbord
vill inte se våren
upptagen med att hinna med att leva
bygga ett torn av måsten – för att sedan spränga det i bitar
Marinetti knackar på min axel
den jäveln
skjut romantiken i sank och illaluktande död
[…]
jag försöker sparka honom på tasken
vig som en katt han hoppar undan
[…]
blodet forsar över det blanka stålet
Marinetti lyssnar aldrig
han tjatar sin onomatopoesi
han viftar med skarpslipande konsonanter
[…]
utanför mitt utkikshål mot verkligheten
sitter den enögde, som en skrämmande fågel
tar all världens svar från himlen
men aldrig från Gud
Marinetti knackar enträget
[…]
ur det ångestdrypande skrivbordet
vänster låda andra raden
kryper Volodja till slut
han är en björn han är en människa
han är Kristus och fördömd

Med Ordet Kärleken sliter han
strupen på Marinetti
dödstyst italienare äts upp av atomdrivna hundar
tänderna gnager rent
jag ritar en linje på min fula tapet
alldeles där – under blecket
en tung sten av poesi
träffar parabolsögat

Volodja skrattar vrålande
jag skrattar vrålande
vi vrålar av skrattet över att allt brakar samman
takets pannor applåderar rasslande

Jag får mitt vapen av honom
“jag behöver det inte mer”
och jag gråter tunga tårar
min tunga skriker i telefonen
bultande röd bultande mina hjärtslag
jag älskar

Uppdatering:


Andra om: , , , , ,