DN definierar vår sorg

DN:s anställda på Familjesidorna går inte så ofta ut runt Stureplan. Det är i varje fall en slutsats man kan dra om den senaste upprördheten över en “fejkad” (jag tycker mer det handlar om en etisk diskussion om man kan sörja en plats eller om det bara kan handla om människor) In Memoriam-annons. För om den ansvariga menar att

En person på annonsavdelningen har trott att det handlade om en person och det är därför annonsen har gått igenom.

Problemet är helt enkelt varför upprördheten. Det är inte reklam eftersom Lydmar inte finns längre. Och DN har att förklara hur man definierar sorg, eftersom de uppenbart menar att en plats som varit viktig för många inte går att sörja och minnas. Själv skulle jag vilja veta om DN väljer att definiera en kvantitativ sorgeaspekt eftersom man annars också måste fundera över alla annonser – är det tillräckligt intressant för en större krets. Om vi tar “Per” som nu dött. Ingen jävel tycker om honom men hans anhöriga menar att det tillhör ordningen att sätta ut en dödsannons. Det allmänna intresset är lika med noll. Ingen sörjer Per, ingen kommer att sakna honom. Men enligt DN så finns det ändå ett allmänintresse – ett allmänintresse som inte finns i att minnas döden av ett känt vattenhål för många personer under många år.

Uppdatering: Min hemliga crush A. von Achtersnurra har skrivit om Lydmargrejen och ifrågasätter DN:s läsarombudsmans uttalande om att annonsen skulle vara ett “dåligt pr-trick”. Precis – hur fasen kan man mena att någon gör reklam för något som inte längre finns? DN:s medarbetare verkar ha en del skruvar lätt lossade.

Andra bloggar om: , , , ,